söndag 18 december 2011

Saker man kan göra när man har tid över:

• sova, vila och göra ingenting. om man dessutom fokuserar på att tänka på ingenting kallas detta för meditation
• lära sig att platta håret
• spela spel på iphone: bloons td 4, my pet pony, sims freeplay
• uppdatera sin blogg
• kolla på youtubevideor: trailers och reviews om tvspel, recensioner av ipad pennor, instruktionsvideos i valfri genre
• lyssna på sveriges radios podcasts: filosofiska rummet, tendens, olle och gud, det sista ägget, spanarna

Mina sims är upptagna för tillfället: två med att plantera grödor som genererar inkomst och de andra två med att arbeta - även de för att generera inkomst. Efter fyra hus och en arbetsplats är mina pengar slut. Tur att jag har en hund som gräver upp extraslantar i trädgården.

fredag 16 december 2011

Jag har hittills spenderat sju timmar med att se på Bron, den svensk-danska thrillerdeckaren. De flesta karaktärer är fantastiskt välskrivna. Fotot är underbart och jag längtar till Öresundsregionen. Det var länge sedan jag utstod sådan spänning i magen, flera timmar i rad, för att få reda på vad som händer med karaktärerna och hur historien slutar. Dessutom är det roligt att se att morden är originella, om än kanske inte motivet, med tanke på det brus av kriminaldrama som sänds på tv varje dag: CSI, Criminal Minds, Bones och så vidare. 

Vad jag framför allt uppskattar med serien är karaktärerna och dess utveckling. Hur serien lyckas hålla mig med en osäkerhet om vem som är god och vem som är ond. Ena stunden är jag säker på en karaktärs hållning, för att sedan tvivla om jag analyserat rätt. Särskilt uppskattar jag relationen mellan den närmast autistiska paragrafryttaren och oerhört skickliga kriminalaren Saga Norén och hennes kollega som är lite mer som vem som helst, Martin Rohde.

I avsnitt sju utspelar sig denna scen som fångar den geniala enkelheten i dialogen:

Saga: Jag ska äta. Vill du ha?
Martin: Ja tack.
Saga: Ok, då lagar jag något.

Martin sitter vid bordet och äter sin pan pizza medan Saga värmer sin egen i micron.

Martin: Kallar du det här lagad mat?
Saga: Va, var det inte varm?

torsdag 15 december 2011

efterlysning: hobby

Jag har ingen hobby längre, men jag önskar verkligen att ha en. Har vuxna människor hobbys? Eller är de fullt upptagna av att arbeta, dricka vin och hänga på Facebook i desperata försök att hålla ihop någon form av socialt nätverk? Jag vill gärna inte tro att jag är ensam om att ha tappat bort mina hobbys.

Isabelle Ståhl har skrivit om Ersättaren i sin blogg. Jag tänker att längtan efter en ersättare som kan hoppa in och sköta ens sociala liv är symptomatiskt för storstadsmänniskan i en senmodern tid. Själv har jag många gånger tänkt på kloning, men en variant där ens medvetande finns i alla ens kloner. På så vis får man del av de erfarenheter och upplevelser som klonen gör. Men också en funktion som möjliggör att stänga av medvetandesignalerna från klonen ibland, när den gör saker som är jobbiga men som inte känns nödvändiga att uppleva. En säkerhetsfunktion. Längtan efter en klon, eller en ersättare tyder på en enträgen känsla av att ständigt lida av tidsbrist. I hopp om en lösning på problemet läste jag för länge sedan Allison Pearsons roman 28 timmar på ett dygn, som nu har kommit ut i ny pocketutgåva. Boken gav få lösningar och målade istället upp en bild av att det är såhär det är - det är så här det kommer att vara för resten av ens liv.

Motsatsen, att flytta ut i ett hus i skogen och dra sig undan samhället, känns tyvärr inte särskilt lockande i längden. Dessutom behöver man en bil om man ska bo långt från resten av samhället, och jag har ännu inte lyckats ta mig för att övningsköra tillräckligt mycket för att bli betrodd med ett körkort.

Jag tror istället att en lösning på problemet med tid är att prioritera, och att framför allt välja saker som känns lustfyllda och ger mer energi och passion på livet än vad det kostar. Men jag vet inte hur en sådan hobby skulle kunna se ut. Gärna får det vara en billig hobby också eftersom min studentekonomi inte tillåter särskilt många excesser. 

Akvarellmåleri och hobbyfotografering ägnar jag mig åt stundvis, men oftast när jag känner att jag absolut måste. Oftast när jag har känner ett desperat behov av att jag måste ta en paus från krav och vardagsstress. När jag målar har jag tid till eftertanke. Men eftertanken kan ibland kosta mer än den smakar då den tenderar att falla över i ältande. Så jag söker nu efter en hobby som är billig, inte tar så mycket fysisk plats eller kräver väldigt mycket tid - men som ger mig en stund av avkoppling och full koncentration på nuet.

onsdag 14 december 2011


Det är Kristdemokraternas dag i dag. I alla fall får jag det intrycket när jag tittar på nyheterna. I Svenska Dagbladet har några som kallar sig Kristdemokraternas Familjepolitiska Grupp skrivit på Brännpunkt. ”Maxtaxan bör ses över” heter det i debattartikeln med titeln Det ska löna sig att hämta tidigt. Detta betyder så klart att Kristdemokraterna vill att maxtaxan bör höjas – så att föräldrar som med en elektronisk dosa checkar ut sina barn tidigare kan få en lägre avgift. Detta går enligt debattörerna inte att ordna i nuläget, eftersom maxtaxan enligt dem är alldeles för låg.

SVT Nyheter plockar upp de elektroniska dosorna i sin nyhetssändning, och fokuserar endast på de föräldrar som ’sparar pengar’ genom att checka ut sina barn tidigare.

ABC Nyheterna (111412 7:40, 0:36 in i klippet) berättar att det inte finns tillräckligt många dagisplatser. En pappa till ett barn, 17 månader, berättar: ”Det handlar ju om att lägga ett pussel, ett familjepussel”. Och speakern fortsätter: ”När föräldradagarna är slut återstår bara två alternativ: ett föräldranätverk eller vårdnadsbidrag på tretusen kronor i månaden.” 

Grattis säger jag till Kristdemokraterna, som nu på morgonen fick ett otroligt gehör för sina hjärtefrågor: livspusslet och vårdnadsbidraget. Kan det vara en slump att speakern på ABC Nyheterna listar de daghemsalternativ som Kristdemokraternas Familjepolitiska Grupp listar som alternativ i sin debattartikel?

tisdag 1 november 2011

Åh, jag blir så trött på kvällstidningsjournalistik. Eller skrämsel- och sensationsjournalistik oavsett. På grund av dessa otroligt tröttsamma förenklingar och saker som tas ur sammanhang.

På Aftonbladet idag kan man läsa rubriken: Medicinerna som svenskar dör av - Medicin bakom 93 dödsfall förra året. Waran, Pandemrix och Atarax några av dem. Hela listan! För att få läsa hela artikeln måste man dock vara plus-medlem. Listan kommer från Läkemedelsverket, varför informationen borde vara tillgänglig annorstädes. En googling på "läkemedelsverkets lista över dödliga biverkningar" leder mig till en blogg som verkar ha publicerat plus-artikeln i sin helhet. Där kan man läsa att Waran orsakat 34 dödsfall, Pandemrix sex st och Atarax ett. Aftonbladets rubriksättning får en dock att tro att de tre nämnda preparaten ligger i topplistan för dödsfall. Sedan är ju informationen i sig helt värdelös om man inte jämför den med antal personer som använder dessa preparat, hur många doser som tas under ett år ex, samt kännedom om de omständigheter som finns kring dödsfallen. Just denna lista kan man inte läsa mer noga statistik eftersom Aftonbladet inte refererar särskilt noga. Dessutom finns inte den nämnda rapporten tillgänglig för allmänheten via Läkemedelsverket, den senaste årsrapporten om biverkningar  är från 2009.

Ok, det här att journalistiska rubriker ofta inte är representativa är ju inga nyheter. Men jag blir så fruktansvärt trött. Var kan man läsa nyheter och samhällsinformation som är någorlunda nyanserad och analytisk? Det borde finnas någon form av mellanting mellan dags- och kvällstidningsjournalistik och vetenskapliga journals med minst 50 vetenskapliga referenser.


torsdag 20 oktober 2011

Kom för ett tag sedan hem från jobbet. Sitter och försöker varva ner för att kunna gå och lägga mig. Det är så svårt att sova med tusen tankar och intryck i huvudet.

Träffade en gammal bekant i dag som snart ska bli förälder. Det kändes lite underligt när jag först fick höra det, för han är så ung och ganska impulsiv, lever i nuet. Men det verkar gå bra. Och han verkar glad och stolt över att bli förälder. Det tror jag är det viktigaste, att man vill ha det barn som man väntar och genom det tar ansvar och är beredd att genomföra det som krävs för att barnet ska ha det bra. Sedan har han en stor och varm familj som kan ställa upp som stöd. Nu är jag mer övertygad om att det kommer gå alldeles utmärkt. Och jag blir så glad för hans skull när jag ser hur stolt han är när han talar om sin blivande familj, sin sambo och sitt kommande barn. Han frågade mig när jag skulle skaffa barn, och jag sa halvt på skämt, halvt allvarligt att jag kommer bli en typisk storstadsmorsa som får sitt första barn vid trettiotvå och mitt i karriären. Just nu känns det som att tusen andra saker prioriteras, till exempel studier.

Tänker mycket på min uppsats som jag ska skriva i vår. Tänker mycket också på datainsamlingen. Det kommer nog bli både spännande och omskakande. Funderar på om jag kan göra något bra av materialet och paketera det prydligt och strukturerat i uppsatsform. Jag har en tendens att sväva iväg när jag skriver, lämna lösa trådar åt alla håll och kanter. Att skriva uppsats kommer att bli en utmaning, men en intressant sådan.

Sambon (inte jag, jag fattar inte riktigt hundar och vill således inte ta det ansvaret) är hundvakt. Katterna verkar tycka att det är helt ok. Nu ligger de och sover på var sin plats i vardagsrummet medan hunden ligger i hallen. Troligtvis ligger hon precis utanför dörren till toaletten så att jag måste väcka henne när jag ska göra min kvällstoalett.

måndag 27 juni 2011

Det börjar arta sig. Men det tar sin lilla tid.

torsdag 23 juni 2011



Sitter och skuggar en bild i datorn. Det växlar mellan att vara sjukt tråkigt och att vara meditativt. Men jag får skylla mig själv som vill att det ska se så handgjort ut som möjligt.

fredag 17 juni 2011

I dag skulle egentligen ägnas åt sambohäng. Men sambon har fullt upp i garaget och jag tog ett extrapass på jobbet. Nu är jag helt slut och känner inte för att umgås. Sambon var helt okej med att ses senare i kväll istället.



Har i stället köpt hudvårdsprodukter för över femhundrakronor vilket är cirka hur mycket som helst för en sommarjobbande student. Men jag är trött på att se ut som sjutton år. Jag är trött på acneutbrott och skitjobbiga porer. Så jag gick till Kicks. Har tidigare kikat på Formula 10.0.6 (snygga förpackningar), men blev rekommenderad att testa svenska ekologiska märket Estelle & Thild. Köpte deras cleansing gel (150 ml, 175kr, toner (150ml, 175kr) och face cream (50ml, 225kr). Fick tester på deras olja också. Tydligen ska produkterna lugna huden så att den inte är så arg hela tiden.

Att handla smink och hudvård för mig är skräckblandad förtjusning. Det är läskigt för det är tjejigt och jag känner mig fulare när jag förhåller mig till kvinnliga skönhetsideal. Samtidigt är det också en kittlande känsla, ett hopp om att mirakel ska ske. Att jag äntligen ska hitta de produkter som passar mig. Och så kostar det så mycket. Jag hoppas hoppas hoppas verkligen att produkterna är bra, annars kan jag ju lika gärna köpa något random som luktar gott på H&M.

En annan blogg som skriver om hudvård och problemhy är ochjagba.se. Dessutom är hon rolig.

tisdag 14 juni 2011



Runt huset där vi bodde i Jambiani, Zanzibar löper en mur krönt med krossade flaskor.
När det blev strömavbrott påverkades mest vi (lyset släcktes så klart men också klarade inte pumpen av att pumpa vatten upp till toaletten på övervåningen), eftersom de som bodde i byn sällan eller aldrig hade el indraget i sina hus.

Denna förbannelse att ständigt, eller åtminstone ofta, bry sig om sina medmänniskor och sin omvärld. Förbannelsen ligger inte i att bry sig, utan att jag kan känna mig så ensam och maktlös i den känslan. Vad kan jag göra ensam? Hur kan jag göra någonting åt det utan att offra för mycket av min höga levnadsstandard? Hur mycket offer är moraliskt nödvändigt om man tänker utifrån lägstanivå? Är det mitt eller företagens ansvar att producera varor på ett miljöneutralt sätt? Kan produktion ske miljöneutralt över huvud taget? Om man ser till länder utanför väst; Behöver man som individ(uell skattebetalare) skänka pengar, eller räcker det statliga biståndet? Är allt bistånd bra? 

Jag har sommarlov. Lyssnat på Sveriges Radios samhällsrepotageprogram Tendens om turism (Rör inte min semester, vecka 13 2011). Köpte Jennie Dielemans' Välkommen till Paradiset - Repotage om turistindustrin (2008, Månpocket). Läste läste läste. Och tänkte. Tänkte på hur jävla ignoranta många människor är som reser utomlands, fast de egentligen reser utomlands - de flyger flygplan till en varm och solig plats men förväntar sig att det ska vara på samma sätt där som här. De kräver svensk kultur fast i etnofierad syntes (västerländska tolkningar av exotiska kulturer), svensk mat (hamburgare, pizza, köttbullar), svensk dryck (kaffe, importerad öl), svensk standard. De vill uppleva den lokala kulturen, dock så konserverad att den blir fabricerad. Så äkta att den blir falsk. Om man nu kan tala om äkta kultur. Finns det en äkta äkthet bakom den fabricerade äktheten? Alltifrån äkta är i alla fall Union of the HilltribesChiang Rai, Thailand. En plats där flertalet människor med olika etniska bakgrunder lever "traditionellt" på ett område helt uppbyggt för att ta emot turister. Ett människozoo, ett museum med levande människor.

Jag känner mig överväldigad. Så mycket i världen som är crazy crazy och så lite jag som ensam individ kan göra. Hur mycket orkar man göra? Hur mycket orkar man offra utan att se direkta resultat? Om jag till exempel från och med nu bara köper ekologiska kläder och bara dessutom handlar kläder när det är nödvändigt (alltså inte, åh jag ska gå ut i morgon jag vill ha något nytt på mig-shoppande på h&m) - var kan jag se resultatet? Det är lite som att be till Gud, hur ska man om det var slumpen eller Gud som gjorde så att bönen gav resultat? Eller är det liksom lite för drygt att bara göra goda ting om man själv kan ta del av det goda resultatet.

Men om man nu reser, då finns det saker man kan göra. Jennie Dilemans säger till Sydsvenskan (Den rasande resereportern, 080822):


– Ytterst är det såklart de globala klasskillnaderna som är problemet. Men man kan se individens handlingar som ett komplement till de verkliga politiska förändringar som krävs. Åk inte all inclusive, bo på ett lokalt ägt hotell, ät på lokalt ägda restauranger, pruta inte, ge dricks, ställ krav på resebolag och hotell att de som arbetar där har rimliga arbetsvillkor. Stöd lokala organisationer som arbetar med turismens konsekvenser. Innan du åker till exempelvis Thailand, gå in på Amnestys hemsida och tanka ner den senaste rapporten om Thailands brott mot de mänskliga rättigheterna. Ställ resebolaget till svars för att de bokar in sina resenärer på ett hotell i Khao Lak som är byggt av burmesiska slavarbetare.

Plus, res för att uppleva resmålet. Inte för att få känna sig som någon kolonialherre som förväntar sig att bli uppassad bara för att västerlandets pengar är mer värda än andras.

onsdag 25 maj 2011

Har suttit och ritat nästan hela kvällen. Stängde nyss av ljudet på datorn och hör morgonfåglarna sjunga.

Dags att gå och lägga sig med andra ord.

surfar runt på styleroom.se och kollar in folks inredningar och renoveringar (jag försöker undvika facebook & twitter för min stressade själs skull). det mesta av inredningarna faller mig inte alls i smaken, och vissa grejer blir jag kär i. tack inredningscommunity för att det det ger mig möjlighet att lättare veta vilka typer av stilar man blir mätt på efter ett tag. och vad som inte skulle funka rent funktionellt.

känner mig lite gnällig i kväll så jag listar sånt jag inte tycker om:
- bokstäver. alla dessa jävla bokstäver över allt! och på engelska! ett hem blir inte mer av ett hem för att det befinner sig en uppsättning bokstäver som bildar ordet "home" i det. enligt samma logik blir ett hem inte heller mer kärleksfullt för att en uppsättning bokstäver bildar ordet "love"
- helt svart/vita inredningar. shitpommesfrites vad jag är trött på sådana. och nej, det är inte alls att safe card för att göra inredningen "stilren", whateverthatis
- helsvarta golv. de är som en förlängning av den svartvita idiotin
- svarta bänkskivor i köket
- furu och bok, det är för lätt att måla om för att någon ska ha en ursäkt
- panelgardiner
- att kasta fullt fungerande möbler
- att riva ut fullt fungerande kök
- plastmattor
- krimskrams, typ torkade blommor

och så listar jag några saker som jag tycker om:
- budgetrenoveringar. t ex måla över kakel, måla köksluckorna & byta knoppar
- inreda med böcker
- nischer. gärna kaklade i anslutning till badkar
- less is more, men jag klarar inte själv av det
- trägolv
- mörka golv
- schackrutiga golv
- omhändertagna loppisfynd


klockren inrednings&renoveringsblogg: chez larsson. lite för vitt ibland (eftersom jag aldrig själv skulle klara av att hålla något vitt), men larsson är grym på att få rum att se både fräscha och mysiga ut. dessutom en fena på att organisera (me like!).

tisdag 24 maj 2011

Mitt sängbord. Rymmer för tillfället x antal böcker, en halvdrucken tekopp, vattenflaska, klockradio med jobbig alarmsignal, en påsklämma, pennor och en samling lila hårsnoddar.

Följer A.M.O.s uppmaning på Försök att inte se så snygg ut att visa upp mitt sängbord. Det här är en relativt städad version av det. Ju mindre sängbord, desto mindre plats för sådant som man inte använder just för tillfället.

För övrigt är Försök att inte se så snygg ut en mycket trevlig blogg.
En av katterna har hittat en ny favoritplats

torsdag 31 mars 2011

Rutiner.
Vakna. Kolla FB, Twitter, DN Mobil och SvD Mobil.
Snabbkaffe.
Skola/plugga.
Kaffe. Twitter.
Läsaläsaläsa.
Kaffe. Twitter.
Skrivaskrivaskriva.
Leta upp något ätbart och prisvärt, halvt i panik pga dramatiskt nedåtrusande blodsockernivå. Alternativt bli sur, trött, less och ge upp vad jag har för händerna.
Äta.
Avsluta dagens plugg.
Kvällsfika.
Slöglo på tv i sängen.
Insomningsbesvär.

fredag 25 mars 2011

Har fått en anledning att rita. Min ämnesförening anordnar pub och panelsamtal varför en affisch måste göras. Det känns bra att rita på riktigt, av en riktig anledning.

söndag 6 mars 2011

För 90 år sedan fattade riksdagen beslut om att starta Statens institut för rasbiologi.

För 90 år sedan skedde det första allmänna valet i Sverige.

Det var inte så himla länge sedan. Alltså kan det vara fräscht att ha lite koll på historien och inte ropa hej förrän man har kommit över bäcken.

tisdag 22 februari 2011

Jag läser debatt i Arena om maskulinitetsforskning. Idéhistoriker Sara Edenheim som kritiserar svensk och nordisk maskulinitetsforskning får i sin tur kritik över dålig research. Jag älskar akademiska käftsmällar. Därför blev jag lite förtjust när professor Ulf Mellström svarar Edenheim med:
En detalj där jag dock blir tveksam hur god koll Sara Edenheim egentligen har, är när hon talar om "den andra förgrundsgestalten inom maskulinitetsfältet, Robert Connell". Här kommer jag av någon anledning att tänka på vad den brittiska soulstjärnan Estelle sa när hon introducerade sin låt "American Boy" på spelningen vid Stockholms jazzfestival i somras: "If you haven't heard this you must have been hiding under some freaking rock". Robert Connell bytte kön för sex år sedan och heter numera Raewyn. 
På andra sidan vardagsrummet sitter min sambo och spelar dataspel. Där är kritiken inte riktigt lika subtil.
spelare: stfu u fucking n00b
sambo: wtf, what are you, 12?
spelare: eh, yeah. wtf, what are you, 30?
sambo: eh, yeah.

torsdag 27 januari 2011

En till sak jag vill ha när jag blir stor:
•bokhyllor så höga att man har användning av en stege
Kvällstankar om att fylla 25.

Åldersnojan handlar väl egentligen om att det finns så mycket man vill göra som jag inte än har medel för. Antingen krävs det tid, kunskap, ork eller pengar. Och så jämför man sig själv med jämnåriga som har mer av något som man själv vill ha. De kanske har en examen, ett intressant jobb, barn, hus och trädgård, körkort, ett äktenskap. Fast oftast inte allt samtidigt. Jag lider nog egentligen av en för tidigt trettioårskris.

Saker jag vill, som jag kan se fram emot att kanske få uppleva:


•Bygga ett typ ekologiskt hus, med återanvänt material. I samarbete med en arkitekt.
•Skriva en doktorsavhandling.
•Ha ett eget arbetsrum med en dagbädd som jag kan sova middag på.
•Bli riktigt duktig på mitt yrke.
•Ha smarta och inspirerande kollegor.
•Få barn (gärna 3-4 stycken).
•Lära mig rida igen.
•Gifta mig i värsta vita gräddbakelseklänningen och skitsnygg frisyr.

tisdag 18 januari 2011


Den manliga blicken och den ensamma fallosen

Begreppet ”den manliga blicken” lanserades på 1970talet av den feministiska filmvetaren Laura Mulvey. Syftet var att ”synliggöra hur kvinnor framställdes som begärliga blickfång” i en patriarkal kultur (s32). I Den ensamma fallosen från 2008 använder Anja Hirdman begreppet som en analys för hur manlig sexualitet formas för att passa in i ett normativt maskulint genus. Hirdman talar även om vad hon kallar en broderskapsblick, alltså att män tittar tillsammans. Detta är, menar Hirdman, ett uttryck för det maskulinas hegemoniska position (s31).

Hirdman menar också att den manliga blicken inte bara formar ett maskulint genus, utan också ett feminint. Hon refererar till John Berger som menar att kvinnor ”nästan ständigt [är] åtföljd av sin egen bild av sig själv” (s33). Den manliga blicken tar alltså även kvinnans syn på sig själv i behärskning.
Den manliga blicken är ett analytiskt begrepp vilket belyser relationen mellan görande av maskulint genus, genusmaktordningen samt den manliga begärsblickens intagande av det feminina subjektets självbild.
Hirdman använder även begreppet ’den ensamma fallosen’ som en symbol för hennes specifika forskningsfokus: formandet av maskulinitet och sexualitet i samtidens visuella kultur. Fallosen har sedan det antika Grekland symboliserat penis eller penisliknande föremål. Inom filosofi och psykoanalys symboliserar fallossymbolen makt och auktoritet. På samma gång syftar fallosen till ”något som är tomt”, ett ”begär efter det ouppnåeliga, det som måste vara dolt för att kunna vara auktoritärt”. Kort sagt; de ”egenskaper vi lär oss koppla till maskulinitet” (s28-29).
Fallosens ensamhet i sammanhanget symboliserar den manliga sexualitetens osynlighet, eller skydd från insyn. Vill man undersöka den manliga sexualiteten får man istället vända sig till de bilder som framställs för den manliga blicken (s34). Exempel på detta ser Hirdman i både mjuk- och hårdpornografiskt material, om än på olika sätt.
Inom det hårdpornografiska material som Hirdman analyserat ser hon en annan typ av fallisk ensamhet. Män syns i bild, men på ett kraftigt beskuret sätt. Ofta är det bara penis, fallosen, som syns. Mannen tillåts inte hänge sig i sexualakten, endast penis avslutande utlösning är tecken på mannens lust. Fallosen skiljs från resten av den manliga kroppen och Hirdman undrar om det inte är så att mannen snart anses helt överflödig i pornografi. Ju tystare mannen blivit i pornografin, desto hårdare jobbar penis. Snart kanske penis helt kan bytas ut mot andra föremål som kan symbolisera fallosen (s78).
En tredje tolkning av fallosens ensamhet består också i föreställningen om fallosen som en självständig individ med egen vilja. En sådan föreställning kan skapa en känsla av ”utanförskap i den egna kroppen” menar Dyer (s65).
Annamari Vänskä fokuserar i sin tur på den begärande blicken hos femmes (the femme gaze) i sin artikel Why are there no Lesbians in Advertising? från 2005. Femmes kallas ibland lesbiska kvinnor med ett feminint framträdande. Femmes kan också syfta till att iscensätta ett feminint genus på ett överdrivet sätt, för att belysa de performativa aspekterna av genus. En svensk forskare som skrivit om femmes är socialantropologen Ulrika Dahl, som arbetar som lektor på genusinstitutionen på Södertörns Högskola. Se exempelvis Femmes of Power, 2008.
För sin analys använder Vänskä bildmaterial från brittiska modetidningen Vogue från åren 1998-2000. Syftet är att analysera hur reklambilder (åter)skapar föreställningar om en vit heterosexuell medelklassfemininitet. (s69). Vänskä föreslår att bilderna också skapar ”möjligheter för legitimt lesbiskt begär mellan två feminina kvinnor; samt överbrygger de kategoriska gränserna för blick och begär vilka sammankopplar det aktiva seendet med maskulinitet och butchness, och det passiva seendet med femininitet och femmeness” (s69).
Vänskä ser en typ av queert läckage i materialet, vilket har potential att kasta om spelreglerna gällande föreställningar om vem som åtrår vem och hur. Det som Hirdman och Mulvey kallar den manliga blicken, den blick som är begärande, objektifierande och som skapar en undergivenhet hos objektet kan lika gärna vara en feminin blick enligt Vänskäs resonemang. Hon argumenterar för att se till ”the multiplicity and mobility of identification and desiring possibilities, for the queerness of all viewing positions” (s70, min kursivering). Alltså att det finns olika typer av möjligheter för identifikation (med den som ser eller den som blir sedd) och åtrå (att åtrå, eller bli åtrådd). Att se till det queera i alla former av blickar, maskulina, feminina, butch eller femme.
Vänskäs analys öppnar upp för en kritik av innehållet i begreppet den manliga blicken. Hirdman refererar till Simone de Beauvoir på sidan 99 i sin bok, som säger att både män och kvinnor ser kvinnor som den Andre. Att överdriva den queera potential som Vänskä pekar på kan dock riskera att förringa den patriarkala ordning till vilken Mulvey syftade.

Texten är en omarbetad version av en hemtentamen som jag skrev på frågan Vad kännetecknar den manliga blicken och den ensamma fallosen enligt Anja Hirdman [samt] hur skiljer sig [Annamari] Vänskäs resonemang från Hirdmans?

Anja Hirdman är medieforskare vid Stockholms Universitet.
Annamari Vänskä har en fil.Dr i konsthistoria och genusstudier från Helsingfors Universitet. Dessutom jobbar hon som forskarassistent på Centrum för Modevetenskap på Stockholms Universitet.
Igår var jag på upprop på genusvetenskapen. Kan bli väldigt trevligt, alla verkar snälla. Blev förvånad över avsaknaden av butchar. Håller de kanske mer till på Södertörn?

onsdag 12 januari 2011

Soluppgången i Doha, Qatar


Nu är jag hemma igen. Att komma bort från Sverige tio dagar var väldigt skönt. 


Resfebern jag led av lade sig någonstans i Qatar, på Dohas flygplats. Mitt största orosmoment var hur det skulle vara att befinna sig åtta timmar på en flygplats, mitt i natten. När min sambo gick iväg för att besöka toaletten kände jag ett visst sting i magen; tänk om något händer mig när han är borta? tänk om något händer honom när han är borta? Vanan att ständigt ha tillgång till mobiltelefon kan ha ökat osäkerheten. Hur gör folk utan mobiltelefoner vid nödsituationer? Hur gjorde man innan mobiltelefoner fanns i nästan varje världsmedborgares ficka? 


Rädslan lade sig så småningom. Jag påminde mig själv om alla säkerhetskontroller mina medresenärer behövt ta sig igenom. Sannolikheten att någon av dem hade tillgång till vapen eller narkotika var låg. Sannolikheten att de befann sig på en flygplats för att besvära någon annan var också låg. Jag insåg att alla befann sig i transithallen av samma orsak, de väntade på ett flyg som skulle ta dem någon annanstans. Alla var lika trötta som jag. Folk sov, eller försökte sova, överallt. I kreativa formationer på de armstödsbeklädda stolarna, på golvet, i kvinnornas moské, i männens moské. Själv kunde jag inte sova på grund av nervositeten som fortfarande fanns kvar. I stället somnade jag av ren utmattning på planet mellan Doha och Dar Es Salaam. 


Innan vi steg på planet upplevde vi en av de vackraste soluppgångar vi någonsin sett. 


Att ansöka om visum på plats på Zanzibar bar överhuvudtaget inga problem. Direkt när vi steg av planet och kom in i ankomsthallen fanns de ansökningsblanketter vi behövde. En ambitiös gränskontrollant försökte förklara för personer som varken talade Swahili eller Engelska vad de behövde fylla i och hur mycket de behövde betala. Jag bevittnade också hur en kvinna bakom en niqab fick lyfta på ansiktsduken för att bevisa att hon var ägare av det pass hon lämnat till gränskontrollen. Hon log mot vakten när hon visade sitt ansikte, såg lite obekväm ut men ändå förstående för nödvändigheten av proceduren.
Utanför flygplatsen tog det ungefär trettio sekunder innan vi satt i en taxi på väg mot Zanzibars enda stad, Stone Town. Jag hade hört skräckhistorier om bilturer på ön, men det kändes helt ok att åka bil. Det går inte riktigt lika fort som i Sverige, bilarna kör i typ 45 km/h på högsta möjliga växel pga höga drivmedelspriser. En liter bensin kostar ca 1600 Tsh, vilket motsvarar ca 8 svenska kronor. Medelinkomsten i Tanzania är US $255 per år och person, medan medelkonkomsten i Sverige är US $25,105 per år och persion (källa NationMaster). Tänk gärna på det nästan gång du tankar bilen och gnäller över priset.


Men nu är det back to reality. Jag måste skriva en tenta så jag kan stoltsera med ytterligare 7,5 hp i mitt cv.

tisdag 11 januari 2011

Mitt övergripande intryck om att studera genus på grundnivå säger mig att genusinstitutioner är omhändertagande. Empiriskt underlag: 60 hp socialantropologi, SU; snart 30 hp Filosofi, SH; snart 7.5 hp Sexualiteter, SH och en registrering för Genusvetenskap på SU.

Genusinstitutioner tillhandlahåller litteraturlistor och schema i pappersform, gratis. Det tackar min skrivarekonomi för. Genusinstitutioner förklarar basic stuff utan att verka uttråkade eller irriterade. Genusinstitutioner känns överlag väldigt välkomnande.

Eller har jag kanske bara haft tur?

Jag var på universitetet idag och reggade genus I. Kändes väldigt bra att vara tillbaka i sjukhuskorridorerna (Södra huset ser ut som det gör för att vid händelse av krig snabbt kunna göras om till sjukhus). Njöt gjorde jag också utav att kunna handla all litteratur på andrahandsbokhandeln som kåren sköter. Sparade säker 100 kr per bok på att handla där.

En av böckerna är Gemzöes Feminism. Jag ställer mig lite tveksam, men har bara läst några sidor än så länge. Någon som läst den och vill bidta med reflektioner?

Nu dags för sista föreläsningen i politisk filosofi.
jag älskade ögonblicket i början av sexualitetskursen då föreläsaren säger ungefär såhär: alla grupperingar har ideal för utseende och beteende, för hur kroppen ser ut. hur kroppen ska behärskas eller inte behärskas (vilket också är en behärskning). inget ideal är mer tillåtande än något annat.

vilket betyder att även om man "antar" en "alternativ genusroll" så styrs den fortfarande av normer. och grejen med normer är att de ständigt håller oss upptagna med att hålla oss på rätt sida av gränsen för acceptabelt beteende.

det finns ingen autentisk tolkning av vad en människa är. allt är ett skådespel fullt av olika iscensättningar. ingen människa är mer naturlig än någon annan. därmed inte sagt att det går att välja fritt, för att referera till Judith Butler.

stämningen i föreläsningssalen förvandlades till något som kändes som att föreläsaren hade sagt något förbjudet. mest upprörda var nog de som kämpat extra hårt med att iscensätta en väldigt alternativ genusroll.