torsdag 27 januari 2011

En till sak jag vill ha när jag blir stor:
•bokhyllor så höga att man har användning av en stege
Kvällstankar om att fylla 25.

Åldersnojan handlar väl egentligen om att det finns så mycket man vill göra som jag inte än har medel för. Antingen krävs det tid, kunskap, ork eller pengar. Och så jämför man sig själv med jämnåriga som har mer av något som man själv vill ha. De kanske har en examen, ett intressant jobb, barn, hus och trädgård, körkort, ett äktenskap. Fast oftast inte allt samtidigt. Jag lider nog egentligen av en för tidigt trettioårskris.

Saker jag vill, som jag kan se fram emot att kanske få uppleva:


•Bygga ett typ ekologiskt hus, med återanvänt material. I samarbete med en arkitekt.
•Skriva en doktorsavhandling.
•Ha ett eget arbetsrum med en dagbädd som jag kan sova middag på.
•Bli riktigt duktig på mitt yrke.
•Ha smarta och inspirerande kollegor.
•Få barn (gärna 3-4 stycken).
•Lära mig rida igen.
•Gifta mig i värsta vita gräddbakelseklänningen och skitsnygg frisyr.

tisdag 18 januari 2011


Den manliga blicken och den ensamma fallosen

Begreppet ”den manliga blicken” lanserades på 1970talet av den feministiska filmvetaren Laura Mulvey. Syftet var att ”synliggöra hur kvinnor framställdes som begärliga blickfång” i en patriarkal kultur (s32). I Den ensamma fallosen från 2008 använder Anja Hirdman begreppet som en analys för hur manlig sexualitet formas för att passa in i ett normativt maskulint genus. Hirdman talar även om vad hon kallar en broderskapsblick, alltså att män tittar tillsammans. Detta är, menar Hirdman, ett uttryck för det maskulinas hegemoniska position (s31).

Hirdman menar också att den manliga blicken inte bara formar ett maskulint genus, utan också ett feminint. Hon refererar till John Berger som menar att kvinnor ”nästan ständigt [är] åtföljd av sin egen bild av sig själv” (s33). Den manliga blicken tar alltså även kvinnans syn på sig själv i behärskning.
Den manliga blicken är ett analytiskt begrepp vilket belyser relationen mellan görande av maskulint genus, genusmaktordningen samt den manliga begärsblickens intagande av det feminina subjektets självbild.
Hirdman använder även begreppet ’den ensamma fallosen’ som en symbol för hennes specifika forskningsfokus: formandet av maskulinitet och sexualitet i samtidens visuella kultur. Fallosen har sedan det antika Grekland symboliserat penis eller penisliknande föremål. Inom filosofi och psykoanalys symboliserar fallossymbolen makt och auktoritet. På samma gång syftar fallosen till ”något som är tomt”, ett ”begär efter det ouppnåeliga, det som måste vara dolt för att kunna vara auktoritärt”. Kort sagt; de ”egenskaper vi lär oss koppla till maskulinitet” (s28-29).
Fallosens ensamhet i sammanhanget symboliserar den manliga sexualitetens osynlighet, eller skydd från insyn. Vill man undersöka den manliga sexualiteten får man istället vända sig till de bilder som framställs för den manliga blicken (s34). Exempel på detta ser Hirdman i både mjuk- och hårdpornografiskt material, om än på olika sätt.
Inom det hårdpornografiska material som Hirdman analyserat ser hon en annan typ av fallisk ensamhet. Män syns i bild, men på ett kraftigt beskuret sätt. Ofta är det bara penis, fallosen, som syns. Mannen tillåts inte hänge sig i sexualakten, endast penis avslutande utlösning är tecken på mannens lust. Fallosen skiljs från resten av den manliga kroppen och Hirdman undrar om det inte är så att mannen snart anses helt överflödig i pornografi. Ju tystare mannen blivit i pornografin, desto hårdare jobbar penis. Snart kanske penis helt kan bytas ut mot andra föremål som kan symbolisera fallosen (s78).
En tredje tolkning av fallosens ensamhet består också i föreställningen om fallosen som en självständig individ med egen vilja. En sådan föreställning kan skapa en känsla av ”utanförskap i den egna kroppen” menar Dyer (s65).
Annamari Vänskä fokuserar i sin tur på den begärande blicken hos femmes (the femme gaze) i sin artikel Why are there no Lesbians in Advertising? från 2005. Femmes kallas ibland lesbiska kvinnor med ett feminint framträdande. Femmes kan också syfta till att iscensätta ett feminint genus på ett överdrivet sätt, för att belysa de performativa aspekterna av genus. En svensk forskare som skrivit om femmes är socialantropologen Ulrika Dahl, som arbetar som lektor på genusinstitutionen på Södertörns Högskola. Se exempelvis Femmes of Power, 2008.
För sin analys använder Vänskä bildmaterial från brittiska modetidningen Vogue från åren 1998-2000. Syftet är att analysera hur reklambilder (åter)skapar föreställningar om en vit heterosexuell medelklassfemininitet. (s69). Vänskä föreslår att bilderna också skapar ”möjligheter för legitimt lesbiskt begär mellan två feminina kvinnor; samt överbrygger de kategoriska gränserna för blick och begär vilka sammankopplar det aktiva seendet med maskulinitet och butchness, och det passiva seendet med femininitet och femmeness” (s69).
Vänskä ser en typ av queert läckage i materialet, vilket har potential att kasta om spelreglerna gällande föreställningar om vem som åtrår vem och hur. Det som Hirdman och Mulvey kallar den manliga blicken, den blick som är begärande, objektifierande och som skapar en undergivenhet hos objektet kan lika gärna vara en feminin blick enligt Vänskäs resonemang. Hon argumenterar för att se till ”the multiplicity and mobility of identification and desiring possibilities, for the queerness of all viewing positions” (s70, min kursivering). Alltså att det finns olika typer av möjligheter för identifikation (med den som ser eller den som blir sedd) och åtrå (att åtrå, eller bli åtrådd). Att se till det queera i alla former av blickar, maskulina, feminina, butch eller femme.
Vänskäs analys öppnar upp för en kritik av innehållet i begreppet den manliga blicken. Hirdman refererar till Simone de Beauvoir på sidan 99 i sin bok, som säger att både män och kvinnor ser kvinnor som den Andre. Att överdriva den queera potential som Vänskä pekar på kan dock riskera att förringa den patriarkala ordning till vilken Mulvey syftade.

Texten är en omarbetad version av en hemtentamen som jag skrev på frågan Vad kännetecknar den manliga blicken och den ensamma fallosen enligt Anja Hirdman [samt] hur skiljer sig [Annamari] Vänskäs resonemang från Hirdmans?

Anja Hirdman är medieforskare vid Stockholms Universitet.
Annamari Vänskä har en fil.Dr i konsthistoria och genusstudier från Helsingfors Universitet. Dessutom jobbar hon som forskarassistent på Centrum för Modevetenskap på Stockholms Universitet.
Igår var jag på upprop på genusvetenskapen. Kan bli väldigt trevligt, alla verkar snälla. Blev förvånad över avsaknaden av butchar. Håller de kanske mer till på Södertörn?

onsdag 12 januari 2011

Soluppgången i Doha, Qatar


Nu är jag hemma igen. Att komma bort från Sverige tio dagar var väldigt skönt. 


Resfebern jag led av lade sig någonstans i Qatar, på Dohas flygplats. Mitt största orosmoment var hur det skulle vara att befinna sig åtta timmar på en flygplats, mitt i natten. När min sambo gick iväg för att besöka toaletten kände jag ett visst sting i magen; tänk om något händer mig när han är borta? tänk om något händer honom när han är borta? Vanan att ständigt ha tillgång till mobiltelefon kan ha ökat osäkerheten. Hur gör folk utan mobiltelefoner vid nödsituationer? Hur gjorde man innan mobiltelefoner fanns i nästan varje världsmedborgares ficka? 


Rädslan lade sig så småningom. Jag påminde mig själv om alla säkerhetskontroller mina medresenärer behövt ta sig igenom. Sannolikheten att någon av dem hade tillgång till vapen eller narkotika var låg. Sannolikheten att de befann sig på en flygplats för att besvära någon annan var också låg. Jag insåg att alla befann sig i transithallen av samma orsak, de väntade på ett flyg som skulle ta dem någon annanstans. Alla var lika trötta som jag. Folk sov, eller försökte sova, överallt. I kreativa formationer på de armstödsbeklädda stolarna, på golvet, i kvinnornas moské, i männens moské. Själv kunde jag inte sova på grund av nervositeten som fortfarande fanns kvar. I stället somnade jag av ren utmattning på planet mellan Doha och Dar Es Salaam. 


Innan vi steg på planet upplevde vi en av de vackraste soluppgångar vi någonsin sett. 


Att ansöka om visum på plats på Zanzibar bar överhuvudtaget inga problem. Direkt när vi steg av planet och kom in i ankomsthallen fanns de ansökningsblanketter vi behövde. En ambitiös gränskontrollant försökte förklara för personer som varken talade Swahili eller Engelska vad de behövde fylla i och hur mycket de behövde betala. Jag bevittnade också hur en kvinna bakom en niqab fick lyfta på ansiktsduken för att bevisa att hon var ägare av det pass hon lämnat till gränskontrollen. Hon log mot vakten när hon visade sitt ansikte, såg lite obekväm ut men ändå förstående för nödvändigheten av proceduren.
Utanför flygplatsen tog det ungefär trettio sekunder innan vi satt i en taxi på väg mot Zanzibars enda stad, Stone Town. Jag hade hört skräckhistorier om bilturer på ön, men det kändes helt ok att åka bil. Det går inte riktigt lika fort som i Sverige, bilarna kör i typ 45 km/h på högsta möjliga växel pga höga drivmedelspriser. En liter bensin kostar ca 1600 Tsh, vilket motsvarar ca 8 svenska kronor. Medelinkomsten i Tanzania är US $255 per år och person, medan medelkonkomsten i Sverige är US $25,105 per år och persion (källa NationMaster). Tänk gärna på det nästan gång du tankar bilen och gnäller över priset.


Men nu är det back to reality. Jag måste skriva en tenta så jag kan stoltsera med ytterligare 7,5 hp i mitt cv.

tisdag 11 januari 2011

Mitt övergripande intryck om att studera genus på grundnivå säger mig att genusinstitutioner är omhändertagande. Empiriskt underlag: 60 hp socialantropologi, SU; snart 30 hp Filosofi, SH; snart 7.5 hp Sexualiteter, SH och en registrering för Genusvetenskap på SU.

Genusinstitutioner tillhandlahåller litteraturlistor och schema i pappersform, gratis. Det tackar min skrivarekonomi för. Genusinstitutioner förklarar basic stuff utan att verka uttråkade eller irriterade. Genusinstitutioner känns överlag väldigt välkomnande.

Eller har jag kanske bara haft tur?

Jag var på universitetet idag och reggade genus I. Kändes väldigt bra att vara tillbaka i sjukhuskorridorerna (Södra huset ser ut som det gör för att vid händelse av krig snabbt kunna göras om till sjukhus). Njöt gjorde jag också utav att kunna handla all litteratur på andrahandsbokhandeln som kåren sköter. Sparade säker 100 kr per bok på att handla där.

En av böckerna är Gemzöes Feminism. Jag ställer mig lite tveksam, men har bara läst några sidor än så länge. Någon som läst den och vill bidta med reflektioner?

Nu dags för sista föreläsningen i politisk filosofi.
jag älskade ögonblicket i början av sexualitetskursen då föreläsaren säger ungefär såhär: alla grupperingar har ideal för utseende och beteende, för hur kroppen ser ut. hur kroppen ska behärskas eller inte behärskas (vilket också är en behärskning). inget ideal är mer tillåtande än något annat.

vilket betyder att även om man "antar" en "alternativ genusroll" så styrs den fortfarande av normer. och grejen med normer är att de ständigt håller oss upptagna med att hålla oss på rätt sida av gränsen för acceptabelt beteende.

det finns ingen autentisk tolkning av vad en människa är. allt är ett skådespel fullt av olika iscensättningar. ingen människa är mer naturlig än någon annan. därmed inte sagt att det går att välja fritt, för att referera till Judith Butler.

stämningen i föreläsningssalen förvandlades till något som kändes som att föreläsaren hade sagt något förbjudet. mest upprörda var nog de som kämpat extra hårt med att iscensätta en väldigt alternativ genusroll.