fredag 30 juli 2010

Syntestet gjort, det gick på ungefär en minut. Jag har tillräcklig synskärpa för att få köra bil utan glasögon, om jag någon gång skulle behöva det. Alla papper är inskickade. Alla avgifter är betalda.

Jag slog dessutom på stort och ansökte om alla behörigheter på en gång.

Nu återstår bara väntan på tillståndspappret, sen kör vi!

torsdag 29 juli 2010

Jag och sambon var på handledarutbildning för körkort i kväll. Jag började köra på körskola för fem år sedan, men det stannade av på grund av löjliga småsaker. Nu är det dags igen. Förra gången jag hade körkortstillstånd var den aktuella upplagan av Körkortsboken 10, den senaste är 18, så jag är lite orolig över om jag måste köpa en ny bok eller om jag kan köra på med denna och dubbelkolla nya regler på trafikverkets hemsida.

Lite nervös är jag. Fast jag har ju skrivit högskoleprov med resultat som gjort att jag antagits till universitetet. Och sen pluggat en kursbok i veckan under ett år. Jag borde kunna plugga in körkortsteori också. Skillnaden mellan kurslitteratur och körkortsboken är dock att allt i körkortsboken är viktigt, i kurslitteraturen kan jag själv sortera ut vad jag vill fokusera på.

Nu ska jag bara ta mig i väg och göra det där syntestet, ännu en gång. Inser också att jag nog inte kan köra bil med mina nya glasögon, för de är slipade för att jag ska kunna läsa bra, inte se på långt håll (läsa trafikskyltar).

tisdag 27 juli 2010


Nyss hemkommen från ett långt, men ovanligt tillfredsställande arbetspass. Min sista kund var en taxichaufför som även var filosof med hermeuneutik som specialområde. Jag blir inte särskilt förvånad längre över taxichaufförer som har fler högskolepoäng än Sveriges två senaste statsministrar. I'm just saying.

Välkomnas hem av sambons pussar precis som jag kommer innanför dörren. Strax efter kommer katterna och piper/jamar för min uppmärksamhet. Life is good.

måndag 26 juli 2010

trycksvärta under fötterna




så här tänkte jag bo när jag blir stor

söndag 25 juli 2010

Ätit söndagsmiddag hos min svägerska. Hennes far låter som om att han skulle jobba på radio dvs har en mycket behaglig, mörk, eftertänksam röst. Kvällen bjöd på söndagstrött stämning, med god mat och (på riktigt) ett glas vin. Hon är fin min svägerska. Alla mina svägerskor är fina, tur för mig som har så många bröder.

Berättade för mamma att vi bråkat. Min mamma är en bra realitycheck. Hon påminde mig att jag vet exakt hur man mår när man kommer hem från jobbet, man vill bara sitta ensam några timmar och göra ingenting. Ändå blir jag arg för att han inte vill umgås direkt när han kommer hem från jobbet. Jag gör helt tvärtemot "gör mot andra så som du själv vill bli behandlad". När mamma och pappa skjutsat hem mig sa mamma "var lite snäll och trevlig nu". Det har hon helt rätt i.

Jag kom dessutom på att vi har årsdag idag. Känns fruktansvärt dumt. Jag har försökt göra bot på mina synder genom att ordna taklampan i köket (den förra hade visst glappkontakt) och byta den till den lampa som jag försökte slänga (i smyg; fy mig!). Och så har jag satt upp tavlor på de innan så själlösa nymålade vita köksväggarna.
Varför bråkar jag mest med de jag minst vill vara osams med? Varför bråkar jag över huvud taget? Vad ger bråk? Och varför bråkar jag om skitsaker, gör hönsgårdar av varenda fjäder jag letar efter och hittar? Ibland blir det höns av sånt som inte ens är fjädrar, utan kanske bara liknar fjädrar ur ett visst perspektiv.

På kvällen läser Dalai Lama om hur man utvecklar starkare tålamod och medlidande och hur man undviker oädla handlingar. På morgonen bråkar jag om skitsaker. Helt och hållet ologiskt.

Kanske är det den förbannade fegheten som spökar. Fegheten och tron att om man är varm och full av medlidande kommer man bli överkörd för eller senare. Rädd för att bli utnyttjad. Kan det vara så? Kunde jag inte sagt som det var istället; att jag saknade honom, att jag ständigt saknar honom när han inte är tillgänglig? Jag är rädd för att vara svag, rädd för att visa mig svag. Jag har kanske blivit lurad att tro att den som bråkar inte är svag. Fast så är det ju inte. Den som bråkar är svag, och feg. För bråk är inte speciellt konstruktivt.

fredag 23 juli 2010

Grannen i huset bredvid, en våning upp, har ganska högljudd fest. Det är fredag och för vissa dessutom lönefredag. Jag har rätt svårt för grannar som festar, i alla fall om de som låter som ett helt hockeylag som vunnit SM. Jag tycker nog att det finns andra sätt att festa på, som också inbegriper att visa sina grannar respekt. 

En annan sak jag har hemskt svårt för är att säga ifrån till människor jag inte känner. Vilket får konsekvensen att jag väntar med att säga till tills jag blir helt galen av ilska och vill kasta saker på den som stör mig. Fast jag kastar inte saker, och jag slår inte folk jag inte känner. Jag får ont i magen istället. Och sedan får jag ångest. Över andra människor, och över min egen feghet.

Ikväll bröt jag dock trenden. Jag sa till! Och jag gjorde det rätt trevligt. Jag påkallade mannen som satt på balkongens uppmärksamhet och förklarade att jag skulle gå och lägga mig och undrade om de inte kunde sjunga lite tystare. Han verkade lite förvånad, förvirrad eller full och sa: javisst-självklart. Det verkar som att det fått lite effekt. Men framförallt slipper jag ligga och skämmas över att jag är så dålig på att säga ifrån. Sist på jobbet skrek jag dessutom på snattare. Högt. Fast de lämnade inte tillbaka sakerna ändå. Det var ifs inte det viktiga. Det viktiga var att jag vågade.

Gör saker ordentligt, eller låt bli!

För att tillfredställa mitt slumrande behov av kreativitet och behovet av allmän sysselsättning såhär på sommaren så har jag gett mig i kast med att måla om köket. Hallen behöver också målas om, men det är fula hål i den väggen som måste tas om hand innan jag kan börja måla där. Jag har inte riktigt ork att börja riva bort tapeten, spackla och slipa - bara för att få min kreativa ådra för tillfället tillfredsställd. Den kreativa och den lata ådran i mig har alltid tvingats samarbeta. Kanske är det därför jag inte blev konstnär. För att jag är lat. Troligtvis är det så.

Har gjort första och andra strykningen i köket. Innan dess maskerade jag noga allt som inte skulle målas. Samt skar bort tapetkanter från förra tapetseringen som, liksom mycket annat i den här lägenheten, känns som ett fuskjobb. Tapeterna gick ner över golvlisterna, troligtvis för att den som tapetserade inte orkade måla om golvlisterna också. Där tapeten hade suttit var golvlisterna både trasiga och smutsiga. These kinds of things can make me so pissed off. Varför gör man inte saker ordentligt?

När jag och sambon bytte fulgarderoben i hallen till en mycket snyggare, och tack och lov lite bredare och mycket högre, märkte vi att bakom den förra garderoben fanns ingen tapet, bara väggputs! Och under den fanns ingen golvmatta. Husen är bygda på 1950talet och kom med inbyggda garderober i hallen. Dessa måste således ha tagits bort och ersatts med en mindre garderob. Troligtvis någon gång på 70 eller 80talet av det andra lagret tapet att döma. Så jävla dåligt att inte tapetsera bakom den! Sparat 2*3 meter tapet och knappt en kvadratmeter golvmatta. Vilket jävla fuskjobb!

söndag 18 juli 2010

All work and no play 2

Jag tycker inte om att bli pekad på och skrattad åt heller. Speciellt inte för att jag gjort något jag måste enligt svensk lagstiftning. Tycker verkligen inte om det. Brings back shitty childhood memories.

Snälla höstterminen, börja snart.

lördag 17 juli 2010

All work and no play



När man känner att ens jobb gör en till en sämre människa kanske det är dags att byta jobb. Eller i alla fall ta ledigt ett tag, ett långt tag. Jag är less på all nedtryckt ilska som inte ventileras annat än i mardrömmar. Kanske också kommer den ut genom en förbittrad människosyn som tar utryck i cynism.

Framförallt, jag vill inte vara en trött, förbittrad cynisk människa. Jag har inte tid med det. Jag har inte lust till det.

Dags att leva studentliv tjugofyrasju. Om andra kan studera utan att jobba extra borde väl jag också kunna det. Eller bara ta ledigt. Typ till nästa vår.

fredag 16 juli 2010

Hetta

Googlar kattsäker balkong och takfläktar. Allt för att tillfredställa det akuta behovet av frisk luft inomhus. Fruktansvärt kvavt i Stockholm de senaste veckorna.

Innan jag och katterna flyttade hit brukade sambon ha balkongdörren öppen dygnet runt. Innan vi har nätat in balkongen funkar inte det. Dessutom är det olagligt läste jag också. Sedan 2008 måste obevakade katter på balkong vara nätade. Har hittat några festliga lösningar på nätet. Nu ska vi bara få arslet ur.

Takfläktarna fortsätter att vara fula. Om de inte är dyra. Då kan de bli någon slags futuristisk feature i sovrummet. Allt som inte är skitfult ser ut att komma från ett tänkt 3000tal. Det som är skitfult verkar vara kvarlevor från 1980-1990tal. Jag får mardrömmar om furupaneler. Eller beige klinker. Och svampmålade väggar. Kort sagt, min syrras förra lägenhet. Den ligger på samma gård som jag bor nu, men jag kan inte se in i vardagsrummet om de behållit de svampade väggarna. Dessutom bor en känd person där så jag kan inte gå dit och fråga om jag får låna ett ägg, då kommer kändisen tro att jag stalkar. Vilket jag ju också gör, om jag går dit för att tigga ägg. Kändisar bekymrar mig. Jag vet inte hur jag ska förhålla mig till dem. Alls.

Göra slut med facebook

Jag har gjort slut med Facebook. Istället startar jag en ny blogg. Behovet att uttrycka mig finns fortfarande kvar. Lusten att koppla statusrader och gruppmedlemskap till mitt sökbara fullständiga namn gör det inte. Blogg är nästan anonymt. I blogg kan man i alla fall välja vad som ska kopplas samman med ens fullständiga namn. Helst ingenting. Facebook förstörde allt. Under 9-10 år hade jag varit anonym på nätet. Allt kopplat till mitt efternamn var yrkes- eller hobbyrelaterat. Någonting jag kunde stå för. Personliga och privata åsikter vill jag inte bjuda till allmän beskådan. Ni fattar. Även om ni kanske inte tänker som mig. Vissa påstår till och med att man inte kan tänka som jag. Inte i de sociala mediernas tidsålder. Men jag jobbar inte med PR, så jag behöver inte vara ett personligt varumärke. Tack.

Det gör mig ledsen när morgontidningarnas journalistik liknar kvällstidningens. Som i dagen DN om att toppbetyg numer är värdelösa. Var försiktig med dina ord, skulle jag vilja skriva till journalisten som skrev så. Värdelös är knappast en relativ term. Och knappast ett ord man kan slänga med hur som helst.

Jag kunde inte sova. Så jag gick upp. Vanligtvis sover jag till lunchtid. Gången innan jag sov, låg jag i sängen i ett och ett halvt dygn. Med matpauser. Och medicinpauser. Det kan kosta att slarva med ppillerintagen.