onsdag 12 januari 2011

Soluppgången i Doha, Qatar


Nu är jag hemma igen. Att komma bort från Sverige tio dagar var väldigt skönt. 


Resfebern jag led av lade sig någonstans i Qatar, på Dohas flygplats. Mitt största orosmoment var hur det skulle vara att befinna sig åtta timmar på en flygplats, mitt i natten. När min sambo gick iväg för att besöka toaletten kände jag ett visst sting i magen; tänk om något händer mig när han är borta? tänk om något händer honom när han är borta? Vanan att ständigt ha tillgång till mobiltelefon kan ha ökat osäkerheten. Hur gör folk utan mobiltelefoner vid nödsituationer? Hur gjorde man innan mobiltelefoner fanns i nästan varje världsmedborgares ficka? 


Rädslan lade sig så småningom. Jag påminde mig själv om alla säkerhetskontroller mina medresenärer behövt ta sig igenom. Sannolikheten att någon av dem hade tillgång till vapen eller narkotika var låg. Sannolikheten att de befann sig på en flygplats för att besvära någon annan var också låg. Jag insåg att alla befann sig i transithallen av samma orsak, de väntade på ett flyg som skulle ta dem någon annanstans. Alla var lika trötta som jag. Folk sov, eller försökte sova, överallt. I kreativa formationer på de armstödsbeklädda stolarna, på golvet, i kvinnornas moské, i männens moské. Själv kunde jag inte sova på grund av nervositeten som fortfarande fanns kvar. I stället somnade jag av ren utmattning på planet mellan Doha och Dar Es Salaam. 


Innan vi steg på planet upplevde vi en av de vackraste soluppgångar vi någonsin sett. 


Att ansöka om visum på plats på Zanzibar bar överhuvudtaget inga problem. Direkt när vi steg av planet och kom in i ankomsthallen fanns de ansökningsblanketter vi behövde. En ambitiös gränskontrollant försökte förklara för personer som varken talade Swahili eller Engelska vad de behövde fylla i och hur mycket de behövde betala. Jag bevittnade också hur en kvinna bakom en niqab fick lyfta på ansiktsduken för att bevisa att hon var ägare av det pass hon lämnat till gränskontrollen. Hon log mot vakten när hon visade sitt ansikte, såg lite obekväm ut men ändå förstående för nödvändigheten av proceduren.
Utanför flygplatsen tog det ungefär trettio sekunder innan vi satt i en taxi på väg mot Zanzibars enda stad, Stone Town. Jag hade hört skräckhistorier om bilturer på ön, men det kändes helt ok att åka bil. Det går inte riktigt lika fort som i Sverige, bilarna kör i typ 45 km/h på högsta möjliga växel pga höga drivmedelspriser. En liter bensin kostar ca 1600 Tsh, vilket motsvarar ca 8 svenska kronor. Medelinkomsten i Tanzania är US $255 per år och person, medan medelkonkomsten i Sverige är US $25,105 per år och persion (källa NationMaster). Tänk gärna på det nästan gång du tankar bilen och gnäller över priset.


Men nu är det back to reality. Jag måste skriva en tenta så jag kan stoltsera med ytterligare 7,5 hp i mitt cv.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar