a

Den manliga blicken och den ensamma fallosen

Begreppet ”den manliga blicken” lanserades på 1970talet av den feministiska filmvetaren Laura Mulvey. Syftet var att ”synliggöra hur kvinnor framställdes som begärliga blickfång” i en patriarkal kultur (s32). I Den ensamma fallosen från 2008 använder Anja Hirdman begreppet som en analys för hur manlig sexualitet formas för att passa in i ett normativt maskulint genus. Hirdman talar även om vad hon kallar en broderskapsblick, alltså att män tittar tillsammans. Detta är, menar Hirdman, ett uttryck för det maskulinas hegemoniska position (s31).

Hirdman menar också att den manliga blicken inte bara formar ett maskulint genus, utan också ett feminint. Hon refererar till John Berger som menar att kvinnor ”nästan ständigt [är] åtföljd av sin egen bild av sig själv” (s33). Den manliga blicken tar alltså även kvinnans syn på sig själv i behärskning.

Den manliga blicken är ett analytiskt begrepp vilket belyser relationen mellan görande av maskulint genus, genusmaktordningen samt den manliga begärsblickens intagande av det feminina subjektets självbild.

Hirdman använder även begreppet ’den ensamma fallosen’ som en symbol för hennes specifika forskningsfokus: formandet av maskulinitet och sexualitet i samtidens visuella kultur. Fallosen har sedan det antika Grekland symboliserat penis eller penisliknande föremål. Inom filosofi och psykoanalys symboliserar fallossymbolen makt och auktoritet. På samma gång syftar fallosen till ”något som är tomt”, ett ”begär efter det ouppnåeliga, det som måste vara dolt för att kunna vara auktoritärt”. Kort sagt; de ”egenskaper vi lär oss koppla till maskulinitet” (s28-29).

Fallosens ensamhet i sammanhanget symboliserar den manliga sexualitetens osynlighet, eller skydd från insyn. Vill man undersöka den manliga sexualiteten får man istället vända sig till de bilder som framställs för den manliga blicken (s34). Exempel på detta ser Hirdman i både mjuk- och hårdpornografiskt material, om än på olika sätt.

Inom det hårdpornografiska material som Hirdman analyserat ser hon en annan typ av fallisk ensamhet. Män syns i bild, men på ett kraftigt beskuret sätt. Ofta är det bara penis, fallosen, som syns. Mannen tillåts inte hänge sig i sexualakten, endast penis avslutande utlösning är tecken på mannens lust. Fallosen skiljs från resten av den manliga kroppen och Hirdman undrar om det inte är så att mannen snart anses helt överflödig i pornografi. Ju tystare mannen blivit i pornografin, desto hårdare jobbar penis. Snart kanske penis helt kan bytas ut mot andra föremål som kan symbolisera fallosen (s78).

En tredje tolkning av fallosens ensamhet består också i föreställningen om fallosen som en självständig individ med egen vilja. En sådan föreställning kan skapa en känsla av ”utanförskap i den egna kroppen” menar Dyer (s65).

Annamari Vänskä fokuserar i sin tur på den begärande blicken hos femmes (the femme gaze) i sin artikel Why are there no Lesbians in Advertising? från 2005. Femmes kallas ibland lesbiska kvinnor med ett feminint framträdande. Femmes kan också syfta till att iscensätta ett feminint genus på ett överdrivet sätt, för att belysa de performativa aspekterna av genus. En svensk forskare som skrivit om femmes är socialantropologen Ulrika Dahl, som arbetar som lektor på genusinstitutionen på Södertörns Högskola. Se exempelvis Femmes of Power, 2008.

För sin analys använder Vänskä bildmaterial från brittiska modetidningen Vogue från åren 1998-2000. Syftet är att analysera hur reklambilder (åter)skapar föreställningar om en vit heterosexuell medelklassfemininitet. (s69). Vänskä föreslår att bilderna också skapar ”möjligheter för legitimt lesbiskt begär mellan två feminina kvinnor; samt överbrygger de kategoriska gränserna för blick och begär vilka sammankopplar det aktiva seendet med maskulinitet och butchness, och det passiva seendet med femininitet och femmeness” (s69).

Vänskä ser en typ av queert läckage i materialet, vilket har potential att kasta om spelreglerna gällande föreställningar om vem som åtrår vem och hur. Det som Hirdman och Mulvey kallar den manliga blicken, den blick som är begärande, objektifierande och som skapar en undergivenhet hos objektet kan lika gärna vara en feminin blick enligt Vänskäs resonemang. Hon argumenterar för att se till ”the multiplicity and mobility of identification and desiring possibilities, for the queerness of all viewing positions” (s70, min kursivering). Alltså att det finns olika typer av möjligheter för identifikation (med den som ser eller den som blir sedd) och åtrå (att åtrå, eller bli åtrådd). Att se till det queera i alla former av blickar, maskulina, feminina, butch eller femme.

Vänskäs analys öppnar upp för en kritik av innehållet i begreppet den manliga blicken. Hirdman refererar till Simone de Beauvoir på sidan 99 i sin bok, som säger att både män och kvinnor ser kvinnor som den Andre. Att överdriva den queera potential som Vänskä pekar på kan dock riskera att förringa den patriarkala ordning till vilken Mulvey syftade.

Texten är en omarbetad version av en hemtentamen som jag skrev på frågan Vad kännetecknar den manliga blicken och den ensamma fallosen enligt Anja Hirdman [samt] hur skiljer sig [Annamari] Vänskäs resonemang från Hirdmans?

Anja Hirdman är medieforskare vid Stockholms Universitet.

Annamari Vänskä har en fil.Dr i konsthistoria och genusstudier från Helsingfors Universitet. Dessutom jobbar hon som forskarassistent på Centrum för Modevetenskap på Stockholms Universitet.