a

Jag har hittills spenderat sju timmar med att se på Bron, den svensk-danska thrillerdeckaren. De flesta karaktärer är fantastiskt välskrivna. Fotot är underbart och jag längtar till Öresundsregionen. Det var länge sedan jag utstod sådan spänning i magen, flera timmar i rad, för att få reda på vad som händer med karaktärerna och hur historien slutar. Dessutom är det roligt att se att morden är originella, om än kanske inte motivet, med tanke på det brus av kriminaldrama som sänds på tv varje dag: CSI, Criminal Minds, Bones och så vidare. 

Vad jag framför allt uppskattar med serien är karaktärerna och dess utveckling. Hur serien lyckas hålla mig med en osäkerhet om vem som är god och vem som är ond. Ena stunden är jag säker på en karaktärs hållning, för att sedan tvivla om jag analyserat rätt. Särskilt uppskattar jag relationen mellan den närmast autistiska paragrafryttaren och oerhört skickliga kriminalaren Saga Norén och hennes kollega som är lite mer som vem som helst, Martin Rohde.

I avsnitt sju utspelar sig denna scen som fångar den geniala enkelheten i dialogen:

Saga: Jag ska äta. Vill du ha?
Martin: Ja tack.
Saga: Ok, då lagar jag något.

Martin sitter vid bordet och äter sin pan pizza medan Saga värmer sin egen i micron.

Martin: Kallar du det här lagad mat?
Saga: Va, var det inte varm?