a

Grannen i huset bredvid, en våning upp, har ganska högljudd fest. Det är fredag och för vissa dessutom lönefredag. Jag har rätt svårt för grannar som festar, i alla fall om de som låter som ett helt hockeylag som vunnit SM. Jag tycker nog att det finns andra sätt att festa på, som också inbegriper att visa sina grannar respekt. 

En annan sak jag har hemskt svårt för är att säga ifrån till människor jag inte känner. Vilket får konsekvensen att jag väntar med att säga till tills jag blir helt galen av ilska och vill kasta saker på den som stör mig. Fast jag kastar inte saker, och jag slår inte folk jag inte känner. Jag får ont i magen istället. Och sedan får jag ångest. Över andra människor, och över min egen feghet.

Ikväll bröt jag dock trenden. Jag sa till! Och jag gjorde det rätt trevligt. Jag påkallade mannen som satt på balkongens uppmärksamhet och förklarade att jag skulle gå och lägga mig och undrade om de inte kunde sjunga lite tystare. Han verkade lite förvånad, förvirrad eller full och sa: javisst-självklart. Det verkar som att det fått lite effekt. Men framförallt slipper jag ligga och skämmas över att jag är så dålig på att säga ifrån. Sist på jobbet skrek jag dessutom på snattare. Högt. Fast de lämnade inte tillbaka sakerna ändå. Det var ifs inte det viktiga. Det viktiga var att jag vågade.