Varför bråkar jag mest med de jag minst vill vara osams med? Varför bråkar jag över huvud taget? Vad ger bråk? Och varför bråkar jag om skitsaker, gör hönsgårdar av varenda fjäder jag letar efter och hittar? Ibland blir det höns av sånt som inte ens är fjädrar, utan kanske bara liknar fjädrar ur ett visst perspektiv.
På kvällen läser Dalai Lama om hur man utvecklar starkare tålamod och medlidande och hur man undviker oädla handlingar. På morgonen bråkar jag om skitsaker. Helt och hållet ologiskt.
Kanske är det den förbannade fegheten som spökar. Fegheten och tron att om man är varm och full av medlidande kommer man bli överkörd för eller senare. Rädd för att bli utnyttjad. Kan det vara så? Kunde jag inte sagt som det var istället; att jag saknade honom, att jag ständigt saknar honom när han inte är tillgänglig? Jag är rädd för att vara svag, rädd för att visa mig svag. Jag har kanske blivit lurad att tro att den som bråkar inte är svag. Fast så är det ju inte. Den som bråkar är svag, och feg. För bråk är inte speciellt konstruktivt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar