a

#prataomdet

jag satt på tunnelbanan, det var nog sent, kanske helg. jag hade nog inte druckit, eller så var jag i alla fall inte berusad. satt med stora, synliga, hörlurar och tittade ut genom fönstret på tunnelbanan. kroppen var vänd från resten av vagnen. jag försökte tydligt med mitt kroppspråk visa att jag inte hade någon lust att prata med någon. då knackar en ung vuxen man mig på knät. jag tar av lurarna och undrar vad han vill. han säger något som:

- vill du följa med mig hem?
- nej

och man tycker att det här borde räcka. att ett nej är ett nej som bör respekteras. inte någon form av utmaning att öva sig i övertalningskonsten. men han säger:

- varför inte?

att säga att jag inte är attraherad av honom, eller att det känns fresh att gå hem med folk man inte känner, som man bara stött på på tunnelbanan känns out of question. han kan ju bli arg över det. han kan ju börja slåss eller så. så jag svarar på ett sätt som vissa män verkar tycka är viktigare, på ett sätt de kan förstå:

- eh, för att jag har pojkvän

och jag tänker att det borde vara nog. jag har svarat på varför. nej, han är inte klar än, utan frågar:

- älskar du din pojkvän?

menar han då att jag ska komma på att jag inte gör det, att jag inte älskar min pojkvän, och när jag inser det kommer på att ja, självklart vill jag ligga med den här mannen som jag aldrig träffat före.

- ja, det gör jag
- älskar din pojkvän dig?

suck. vad är det vissa män inte fattar? tack och lov var det min station att gå av, och några tjejer som satt i fyran bredvid skulle också gå av. när vi klivit av, och han tack och lov inte följde efter, så frågar de om jag är ok. jag är så glad att jag inte behövde gå av själv den gången, och att någon frågade hur jag mådde. annars hade jag nog varit räddare den kvällen än vad jag behövde vara.

för det är ju inte säkert att han var farlig, han kanske bara hade svårt att fatta att det ska räcka med att säga nej. man ska inte behöva förklara sig, särskilt inte för en person som man aldrig tidigare träffat.