Läser om existentialismen i skolan nu. Som alltid så försöker jag personligen sätta mig in i teorierna för att förstå och känna dem inpå kroppen. Kort sagt är existentialismen friheten, ansvarets och den efterföljande ångestens teori. Det högsta målet är frihet, ens egen och andras (enligt Beauvoir). Och jag kan inte sluta tänka "All the bridges in the world won't save you / If there is no other side to cross to".
Utan musik är vi ingenting. Utan att tillägna oss andras tankar är vi bara skrutt. Och måste uppfinna hjulet vareviga jävla gång.
Den här är till dig Ida: jag har börjat lyssna på Silverchair igen. Utan dem hade vi aldrig funnits. Jag älskar dig.
Och ja, jag får vara hur jävla sentimental som helst på min blogg. Det är därför man har en egen!
Åh, finaste Annika.
SvaraRaderaDet är så fantastiskt att kunna lagra sina minnen i musik och plötsligt en kväll plocka fram dem via Daniel Johns. (Och tack för att du introducerade dem till mig...)
Älskar dig också. Och det är väl också ok att vara sentimental i kommentarsfält?
Kan du ge mig ett minilecture om existensialismen? Jag har köpt två böcker på temat men kan fortfarande inte greppa om det. Ännu en sak att sätta på listan av saker att ta upp när vi ses. Love.
Såklart vännen! Mer sentimentalitet i bloggvärlden! (Ska försöka skriva något om existentialismen också) Puss
SvaraRadera