Ingenting försvinner. Allt finns på något sätt kvar. Allt vi gör, säger, tänker. Alla som vi varit finns kvar. Trots att vi trodde att vi kunde lämna det.
Idag mår jag som jag brukade må när jag var fjorton, femton, sexton, sjutton, arton, nitton. Gömmer mig bakom stora kläder, vill helst stänga ute alla ljud med hörlurarna som jag glömde hemma. Inte möta någons blick, inte svara på tilltal, inte prestera för någon annans skull. Högskolestudier är väl inte för någon annans skull egentligen. Det är väl för min skull, min skull i samhället. Utan samhälle skulle inga studier behövas.
Fan vad jag vill slå folk när jag mår såhär, bara slå hårt och ge en enda förklaring: för att du stör mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar