Syntestet gjort, det gick på ungefär en minut. Jag har tillräcklig synskärpa för att få köra bil utan glasögon, om jag någon gång skulle behöva det. Alla papper är inskickade. Alla avgifter är betalda.

Jag slog dessutom på stort och ansökte om alla behörigheter på en gång.

Nu återstår bara väntan på tillståndspappret, sen kör vi!

Jag och sambon var på handledarutbildning för körkort i kväll. Jag började köra på körskola för fem år sedan, men det stannade av på grund av löjliga småsaker. Nu är det dags igen. Förra gången jag hade körkortstillstånd var den aktuella upplagan av Körkortsboken 10, den senaste är 18, så jag är lite orolig över om jag måste köpa en ny bok eller om jag kan köra på med denna och dubbelkolla nya regler på trafikverkets hemsida.

Lite nervös är jag. Fast jag har ju skrivit högskoleprov med resultat som gjort att jag antagits till universitetet. Och sen pluggat en kursbok i veckan under ett år. Jag borde kunna plugga in körkortsteori också. Skillnaden mellan kurslitteratur och körkortsboken är dock att allt i körkortsboken är viktigt, i kurslitteraturen kan jag själv sortera ut vad jag vill fokusera på.

Nu ska jag bara ta mig i väg och göra det där syntestet, ännu en gång. Inser också att jag nog inte kan köra bil med mina nya glasögon, för de är slipade för att jag ska kunna läsa bra, inte se på långt håll (läsa trafikskyltar).

Nyss hemkommen från ett långt, men ovanligt tillfredsställande arbetspass. Min sista kund var en taxichaufför som även var filosof med hermeuneutik som specialområde. Jag blir inte särskilt förvånad längre över taxichaufförer som har fler högskolepoäng än Sveriges två senaste statsministrar. I'm just saying.

Välkomnas hem av sambons pussar precis som jag kommer innanför dörren. Strax efter kommer katterna och piper/jamar för min uppmärksamhet. Life is good.

trycksvärta under fötterna

så här tänkte jag bo när jag blir stor

Ätit söndagsmiddag hos min svägerska. Hennes far låter som om att han skulle jobba på radio dvs har en mycket behaglig, mörk, eftertänksam röst. Kvällen bjöd på söndagstrött stämning, med god mat och (på riktigt) ett glas vin. Hon är fin min svägerska. Alla mina svägerskor är fina, tur för mig som har så många bröder.

Berättade för mamma att vi bråkat. Min mamma är en bra realitycheck. Hon påminde mig att jag vet exakt hur man mår när man kommer hem från jobbet, man vill bara sitta ensam några timmar och göra ingenting. Ändå blir jag arg för att han inte vill umgås direkt när han kommer hem från jobbet. Jag gör helt tvärtemot "gör mot andra så som du själv vill bli behandlad". När mamma och pappa skjutsat hem mig sa mamma "var lite snäll och trevlig nu". Det har hon helt rätt i.

Jag kom dessutom på att vi har årsdag idag. Känns fruktansvärt dumt. Jag har försökt göra bot på mina synder genom att ordna taklampan i köket (den förra hade visst glappkontakt) och byta den till den lampa som jag försökte slänga (i smyg; fy mig!). Och så har jag satt upp tavlor på de innan så själlösa nymålade vita köksväggarna.

Varför bråkar jag mest med de jag minst vill vara osams med? Varför bråkar jag över huvud taget? Vad ger bråk? Och varför bråkar jag om skitsaker, gör hönsgårdar av varenda fjäder jag letar efter och hittar? Ibland blir det höns av sånt som inte ens är fjädrar, utan kanske bara liknar fjädrar ur ett visst perspektiv.

På kvällen läser Dalai Lama om hur man utvecklar starkare tålamod och medlidande och hur man undviker oädla handlingar. På morgonen bråkar jag om skitsaker. Helt och hållet ologiskt.

Kanske är det den förbannade fegheten som spökar. Fegheten och tron att om man är varm och full av medlidande kommer man bli överkörd för eller senare. Rädd för att bli utnyttjad. Kan det vara så? Kunde jag inte sagt som det var istället; att jag saknade honom, att jag ständigt saknar honom när han inte är tillgänglig? Jag är rädd för att vara svag, rädd för att visa mig svag. Jag har kanske blivit lurad att tro att den som bråkar inte är svag. Fast så är det ju inte. Den som bråkar är svag, och feg. För bråk är inte speciellt konstruktivt.

Grannen i huset bredvid, en våning upp, har ganska högljudd fest. Det är fredag och för vissa dessutom lönefredag. Jag har rätt svårt för grannar som festar, i alla fall om de som låter som ett helt hockeylag som vunnit SM. Jag tycker nog att det finns andra sätt att festa på, som också inbegriper att visa sina grannar respekt. 

En annan sak jag har hemskt svårt för är att säga ifrån till människor jag inte känner. Vilket får konsekvensen att jag väntar med att säga till tills jag blir helt galen av ilska och vill kasta saker på den som stör mig. Fast jag kastar inte saker, och jag slår inte folk jag inte känner. Jag får ont i magen istället. Och sedan får jag ångest. Över andra människor, och över min egen feghet.

Ikväll bröt jag dock trenden. Jag sa till! Och jag gjorde det rätt trevligt. Jag påkallade mannen som satt på balkongens uppmärksamhet och förklarade att jag skulle gå och lägga mig och undrade om de inte kunde sjunga lite tystare. Han verkade lite förvånad, förvirrad eller full och sa: javisst-självklart. Det verkar som att det fått lite effekt. Men framförallt slipper jag ligga och skämmas över att jag är så dålig på att säga ifrån. Sist på jobbet skrek jag dessutom på snattare. Högt. Fast de lämnade inte tillbaka sakerna ändå. Det var ifs inte det viktiga. Det viktiga var att jag vågade.