Åh, jag blir så trött på kvällstidningsjournalistik. Eller skrämsel- och sensationsjournalistik oavsett. På grund av dessa otroligt tröttsamma förenklingar och saker som tas ur sammanhang.

På Aftonbladet idag kan man läsa rubriken: Medicinerna som svenskar dör av - Medicin bakom 93 dödsfall förra året. Waran, Pandemrix och Atarax några av dem. Hela listan! För att få läsa hela artikeln måste man dock vara plus-medlem. Listan kommer från Läkemedelsverket, varför informationen borde vara tillgänglig annorstädes. En googling på "läkemedelsverkets lista över dödliga biverkningar" leder mig till en blogg som verkar ha publicerat plus-artikeln i sin helhet. Där kan man läsa att Waran orsakat 34 dödsfall, Pandemrix sex st och Atarax ett. Aftonbladets rubriksättning får en dock att tro att de tre nämnda preparaten ligger i topplistan för dödsfall. Sedan är ju informationen i sig helt värdelös om man inte jämför den med antal personer som använder dessa preparat, hur många doser som tas under ett år ex, samt kännedom om de omständigheter som finns kring dödsfallen. Just denna lista kan man inte läsa mer noga statistik eftersom Aftonbladet inte refererar särskilt noga. Dessutom finns inte den nämnda rapporten tillgänglig för allmänheten via Läkemedelsverket, den senaste årsrapporten om biverkningar  är från 2009.

Ok, det här att journalistiska rubriker ofta inte är representativa är ju inga nyheter. Men jag blir så fruktansvärt trött. Var kan man läsa nyheter och samhällsinformation som är någorlunda nyanserad och analytisk? Det borde finnas någon form av mellanting mellan dags- och kvällstidningsjournalistik och vetenskapliga journals med minst 50 vetenskapliga referenser.

Kom för ett tag sedan hem från jobbet. Sitter och försöker varva ner för att kunna gå och lägga mig. Det är så svårt att sova med tusen tankar och intryck i huvudet.

Träffade en gammal bekant i dag som snart ska bli förälder. Det kändes lite underligt när jag först fick höra det, för han är så ung och ganska impulsiv, lever i nuet. Men det verkar gå bra. Och han verkar glad och stolt över att bli förälder. Det tror jag är det viktigaste, att man vill ha det barn som man väntar och genom det tar ansvar och är beredd att genomföra det som krävs för att barnet ska ha det bra. Sedan har han en stor och varm familj som kan ställa upp som stöd. Nu är jag mer övertygad om att det kommer gå alldeles utmärkt. Och jag blir så glad för hans skull när jag ser hur stolt han är när han talar om sin blivande familj, sin sambo och sitt kommande barn. Han frågade mig när jag skulle skaffa barn, och jag sa halvt på skämt, halvt allvarligt att jag kommer bli en typisk storstadsmorsa som får sitt första barn vid trettiotvå och mitt i karriären. Just nu känns det som att tusen andra saker prioriteras, till exempel studier.

Tänker mycket på min uppsats som jag ska skriva i vår. Tänker mycket också på datainsamlingen. Det kommer nog bli både spännande och omskakande. Funderar på om jag kan göra något bra av materialet och paketera det prydligt och strukturerat i uppsatsform. Jag har en tendens att sväva iväg när jag skriver, lämna lösa trådar åt alla håll och kanter. Att skriva uppsats kommer att bli en utmaning, men en intressant sådan.

Sambon (inte jag, jag fattar inte riktigt hundar och vill således inte ta det ansvaret) är hundvakt. Katterna verkar tycka att det är helt ok. Nu ligger de och sover på var sin plats i vardagsrummet medan hunden ligger i hallen. Troligtvis ligger hon precis utanför dörren till toaletten så att jag måste väcka henne när jag ska göra min kvällstoalett.

Det börjar arta sig. Men det tar sin lilla tid.

Sitter och skuggar en bild i datorn. Det växlar mellan att vara sjukt tråkigt och att vara meditativt. Men jag får skylla mig själv som vill att det ska se så handgjort ut som möjligt.

I dag skulle egentligen ägnas åt sambohäng. Men sambon har fullt upp i garaget och jag tog ett extrapass på jobbet. Nu är jag helt slut och känner inte för att umgås. Sambon var helt okej med att ses senare i kväll istället.

Har i stället köpt hudvårdsprodukter för över femhundrakronor vilket är cirka hur mycket som helst för en sommarjobbande student. Men jag är trött på att se ut som sjutton år. Jag är trött på acneutbrott och skitjobbiga porer. Så jag gick till Kicks. Har tidigare kikat på Formula 10.0.6 (snygga förpackningar), men blev rekommenderad att testa svenska ekologiska märket Estelle & Thild. Köpte deras cleansing gel (150 ml, 175kr, toner (150ml, 175kr) och face cream (50ml, 225kr). Fick tester på deras olja också. Tydligen ska produkterna lugna huden så att den inte är så arg hela tiden.

Att handla smink och hudvård för mig är skräckblandad förtjusning. Det är läskigt för det är tjejigt och jag känner mig fulare när jag förhåller mig till kvinnliga skönhetsideal. Samtidigt är det också en kittlande känsla, ett hopp om att mirakel ska ske. Att jag äntligen ska hitta de produkter som passar mig. Och så kostar det så mycket. Jag hoppas hoppas hoppas verkligen att produkterna är bra, annars kan jag ju lika gärna köpa något random som luktar gott på H&M.

En annan blogg som skriver om hudvård och problemhy är ochjagba.se. Dessutom är hon rolig.

Runt huset där vi bodde i Jambiani, Zanzibar löper en mur krönt med krossade flaskor.
När det blev strömavbrott påverkades mest vi (lyset släcktes så klart men också klarade inte pumpen av att pumpa vatten upp till toaletten på övervåningen), eftersom de som bodde i byn sällan eller aldrig hade el indraget i sina hus.

Denna förbannelse att ständigt, eller åtminstone ofta, bry sig om sina medmänniskor och sin omvärld. Förbannelsen ligger inte i att bry sig, utan att jag kan känna mig så ensam och maktlös i den känslan. Vad kan jag göra ensam? Hur kan jag göra någonting åt det utan att offra för mycket av min höga levnadsstandard? Hur mycket offer är moraliskt nödvändigt om man tänker utifrån lägstanivå? Är det mitt eller företagens ansvar att producera varor på ett miljöneutralt sätt? Kan produktion ske miljöneutralt över huvud taget? Om man ser till länder utanför väst; Behöver man som individ(uell skattebetalare) skänka pengar, eller räcker det statliga biståndet? Är allt bistånd bra? 

Jag har sommarlov. Lyssnat på Sveriges Radios samhällsrepotageprogram Tendens om turism (Rör inte min semester, vecka 13 2011). Köpte Jennie Dielemans' Välkommen till Paradiset - Repotage om turistindustrin (2008, Månpocket). Läste läste läste. Och tänkte. Tänkte på hur jävla ignoranta många människor är som reser utomlands, fast de egentligen reser utomlands - de flyger flygplan till en varm och solig plats men förväntar sig att det ska vara på samma sätt där som här. De kräver svensk kultur fast i etnofierad syntes (västerländska tolkningar av exotiska kulturer), svensk mat (hamburgare, pizza, köttbullar), svensk dryck (kaffe, importerad öl), svensk standard. De vill uppleva den lokala kulturen, dock så konserverad att den blir fabricerad. Så äkta att den blir falsk. Om man nu kan tala om äkta kultur. Finns det en äkta äkthet bakom den fabricerade äktheten? Alltifrån äkta är i alla fall Union of the Hilltribes i Chiang Rai, Thailand. En plats där flertalet människor med olika etniska bakgrunder lever "traditionellt" på ett område helt uppbyggt för att ta emot turister. Ett människozoo, ett museum med levande människor.

Jag känner mig överväldigad. Så mycket i världen som är crazy crazy och så lite jag som ensam individ kan göra. Hur mycket orkar man göra? Hur mycket orkar man offra utan att se direkta resultat? Om jag till exempel från och med nu bara köper ekologiska kläder och bara dessutom handlar kläder när det är nödvändigt (alltså inte, åh jag ska gå ut i morgon jag vill ha något nytt på mig-shoppande på h&m) - var kan jag se resultatet? Det är lite som att be till Gud, hur ska man om det var slumpen eller Gud som gjorde så att bönen gav resultat? Eller är det liksom lite för drygt att bara göra goda ting om man själv kan ta del av det goda resultatet.

Men om man nu reser, då finns det saker man kan göra. Jennie Dilemans säger till Sydsvenskan (Den rasande resereportern, 080822):

– Ytterst är det såklart de globala klasskillnaderna som är problemet. Men man kan se individens handlingar som ett komplement till de verkliga politiska förändringar som krävs. Åk inte all inclusive, bo på ett lokalt ägt hotell, ät på lokalt ägda restauranger, pruta inte, ge dricks, ställ krav på resebolag och hotell att de som arbetar där har rimliga arbetsvillkor. Stöd lokala organisationer som arbetar med turismens konsekvenser. Innan du åker till exempelvis Thailand, gå in på Amnestys hemsida och tanka ner den senaste rapporten om Thailands brott mot de mänskliga rättigheterna. Ställ resebolaget till svars för att de bokar in sina resenärer på ett hotell i Khao Lak som är byggt av burmesiska slavarbetare.

Plus, res för att uppleva resmålet. Inte för att få känna sig som någon kolonialherre som förväntar sig att bli uppassad bara för att västerlandets pengar är mer värda än andras.

Har suttit och ritat nästan hela kvällen. Stängde nyss av ljudet på datorn och hör morgonfåglarna sjunga.

Dags att gå och lägga sig med andra ord.