Sitter och skuggar en bild i datorn. Det växlar mellan att vara sjukt tråkigt och att vara meditativt. Men jag får skylla mig själv som vill att det ska se så handgjort ut som möjligt.

I dag skulle egentligen ägnas åt sambohäng. Men sambon har fullt upp i garaget och jag tog ett extrapass på jobbet. Nu är jag helt slut och känner inte för att umgås. Sambon var helt okej med att ses senare i kväll istället.

Har i stället köpt hudvårdsprodukter för över femhundrakronor vilket är cirka hur mycket som helst för en sommarjobbande student. Men jag är trött på att se ut som sjutton år. Jag är trött på acneutbrott och skitjobbiga porer. Så jag gick till Kicks. Har tidigare kikat på Formula 10.0.6 (snygga förpackningar), men blev rekommenderad att testa svenska ekologiska märket Estelle & Thild. Köpte deras cleansing gel (150 ml, 175kr, toner (150ml, 175kr) och face cream (50ml, 225kr). Fick tester på deras olja också. Tydligen ska produkterna lugna huden så att den inte är så arg hela tiden.

Att handla smink och hudvård för mig är skräckblandad förtjusning. Det är läskigt för det är tjejigt och jag känner mig fulare när jag förhåller mig till kvinnliga skönhetsideal. Samtidigt är det också en kittlande känsla, ett hopp om att mirakel ska ske. Att jag äntligen ska hitta de produkter som passar mig. Och så kostar det så mycket. Jag hoppas hoppas hoppas verkligen att produkterna är bra, annars kan jag ju lika gärna köpa något random som luktar gott på H&M.

En annan blogg som skriver om hudvård och problemhy är ochjagba.se. Dessutom är hon rolig.

Runt huset där vi bodde i Jambiani, Zanzibar löper en mur krönt med krossade flaskor.
När det blev strömavbrott påverkades mest vi (lyset släcktes så klart men också klarade inte pumpen av att pumpa vatten upp till toaletten på övervåningen), eftersom de som bodde i byn sällan eller aldrig hade el indraget i sina hus.

Denna förbannelse att ständigt, eller åtminstone ofta, bry sig om sina medmänniskor och sin omvärld. Förbannelsen ligger inte i att bry sig, utan att jag kan känna mig så ensam och maktlös i den känslan. Vad kan jag göra ensam? Hur kan jag göra någonting åt det utan att offra för mycket av min höga levnadsstandard? Hur mycket offer är moraliskt nödvändigt om man tänker utifrån lägstanivå? Är det mitt eller företagens ansvar att producera varor på ett miljöneutralt sätt? Kan produktion ske miljöneutralt över huvud taget? Om man ser till länder utanför väst; Behöver man som individ(uell skattebetalare) skänka pengar, eller räcker det statliga biståndet? Är allt bistånd bra? 

Jag har sommarlov. Lyssnat på Sveriges Radios samhällsrepotageprogram Tendens om turism (Rör inte min semester, vecka 13 2011). Köpte Jennie Dielemans' Välkommen till Paradiset - Repotage om turistindustrin (2008, Månpocket). Läste läste läste. Och tänkte. Tänkte på hur jävla ignoranta många människor är som reser utomlands, fast de egentligen reser utomlands - de flyger flygplan till en varm och solig plats men förväntar sig att det ska vara på samma sätt där som här. De kräver svensk kultur fast i etnofierad syntes (västerländska tolkningar av exotiska kulturer), svensk mat (hamburgare, pizza, köttbullar), svensk dryck (kaffe, importerad öl), svensk standard. De vill uppleva den lokala kulturen, dock så konserverad att den blir fabricerad. Så äkta att den blir falsk. Om man nu kan tala om äkta kultur. Finns det en äkta äkthet bakom den fabricerade äktheten? Alltifrån äkta är i alla fall Union of the Hilltribes i Chiang Rai, Thailand. En plats där flertalet människor med olika etniska bakgrunder lever "traditionellt" på ett område helt uppbyggt för att ta emot turister. Ett människozoo, ett museum med levande människor.

Jag känner mig överväldigad. Så mycket i världen som är crazy crazy och så lite jag som ensam individ kan göra. Hur mycket orkar man göra? Hur mycket orkar man offra utan att se direkta resultat? Om jag till exempel från och med nu bara köper ekologiska kläder och bara dessutom handlar kläder när det är nödvändigt (alltså inte, åh jag ska gå ut i morgon jag vill ha något nytt på mig-shoppande på h&m) - var kan jag se resultatet? Det är lite som att be till Gud, hur ska man om det var slumpen eller Gud som gjorde så att bönen gav resultat? Eller är det liksom lite för drygt att bara göra goda ting om man själv kan ta del av det goda resultatet.

Men om man nu reser, då finns det saker man kan göra. Jennie Dilemans säger till Sydsvenskan (Den rasande resereportern, 080822):

– Ytterst är det såklart de globala klasskillnaderna som är problemet. Men man kan se individens handlingar som ett komplement till de verkliga politiska förändringar som krävs. Åk inte all inclusive, bo på ett lokalt ägt hotell, ät på lokalt ägda restauranger, pruta inte, ge dricks, ställ krav på resebolag och hotell att de som arbetar där har rimliga arbetsvillkor. Stöd lokala organisationer som arbetar med turismens konsekvenser. Innan du åker till exempelvis Thailand, gå in på Amnestys hemsida och tanka ner den senaste rapporten om Thailands brott mot de mänskliga rättigheterna. Ställ resebolaget till svars för att de bokar in sina resenärer på ett hotell i Khao Lak som är byggt av burmesiska slavarbetare.

Plus, res för att uppleva resmålet. Inte för att få känna sig som någon kolonialherre som förväntar sig att bli uppassad bara för att västerlandets pengar är mer värda än andras.

Har suttit och ritat nästan hela kvällen. Stängde nyss av ljudet på datorn och hör morgonfåglarna sjunga.

Dags att gå och lägga sig med andra ord.

surfar runt på styleroom.se och kollar in folks inredningar och renoveringar (jag försöker undvika facebook & twitter för min stressade själs skull). det mesta av inredningarna faller mig inte alls i smaken, och vissa grejer blir jag kär i. tack inredningscommunity för att det det ger mig möjlighet att lättare veta vilka typer av stilar man blir mätt på efter ett tag. och vad som inte skulle funka rent funktionellt.

känner mig lite gnällig i kväll så jag listar sånt jag inte tycker om:

- bokstäver. alla dessa jävla bokstäver över allt! och på engelska! ett hem blir inte mer av ett hem för att det befinner sig en uppsättning bokstäver som bildar ordet "home" i det. enligt samma logik blir ett hem inte heller mer kärleksfullt för att en uppsättning bokstäver bildar ordet "love"
- helt svart/vita inredningar. shitpommesfrites vad jag är trött på sådana. och nej, det är inte alls att safe card för att göra inredningen "stilren", whateverthatis
- helsvarta golv. de är som en förlängning av den svartvita idiotin
- svarta bänkskivor i köket
- furu och bok, det är för lätt att måla om för att någon ska ha en ursäkt
- panelgardiner
- att kasta fullt fungerande möbler
- att riva ut fullt fungerande kök
- plastmattor
- krimskrams, typ torkade blommor

och så listar jag några saker som jag tycker om:
- budgetrenoveringar. t ex måla över kakel, måla köksluckorna & byta knoppar
- inreda med böcker
- nischer. gärna kaklade i anslutning till badkar
- less is more, men jag klarar inte själv av det
- trägolv
- mörka golv
- schackrutiga golv
- omhändertagna loppisfynd

klockren inrednings&renoveringsblogg: chez larsson. lite för vitt ibland (eftersom jag aldrig själv skulle klara av att hålla något vitt), men larsson är grym på att få rum att se både fräscha och mysiga ut. dessutom en fena på att organisera (me like!).

Mitt sängbord. Rymmer för tillfället x antal böcker, en halvdrucken tekopp, vattenflaska, klockradio med jobbig alarmsignal, en påsklämma, pennor och en samling lila hårsnoddar.

Följer A.M.O.s uppmaning på Försök att inte se så snygg ut att visa upp mitt sängbord. Det här är en relativt städad version av det. Ju mindre sängbord, desto mindre plats för sådant som man inte använder just för tillfället.

För övrigt är Försök att inte se så snygg ut en mycket trevlig blogg.

En av katterna har hittat en ny favoritplats