Saker man kan göra när man har tid över:

• sova, vila och göra ingenting. om man dessutom fokuserar på att tänka på ingenting kallas detta för meditation
• lära sig att platta håret
• spela spel på iphone: bloons td 4, my pet pony, sims freeplay
• uppdatera sin blogg
• kolla på youtubevideor: trailers och reviews om tvspel, recensioner av ipad pennor, instruktionsvideos i valfri genre
• lyssna på sveriges radios podcasts: filosofiska rummet, tendens, olle och gud, det sista ägget, spanarna

Mina sims är upptagna för tillfället: två med att plantera grödor som genererar inkomst och de andra två med att arbeta - även de för att generera inkomst. Efter fyra hus och en arbetsplats är mina pengar slut. Tur att jag har en hund som gräver upp extraslantar i trädgården.

Jag har hittills spenderat sju timmar med att se på Bron, den svensk-danska thrillerdeckaren. De flesta karaktärer är fantastiskt välskrivna. Fotot är underbart och jag längtar till Öresundsregionen. Det var länge sedan jag utstod sådan spänning i magen, flera timmar i rad, för att få reda på vad som händer med karaktärerna och hur historien slutar. Dessutom är det roligt att se att morden är originella, om än kanske inte motivet, med tanke på det brus av kriminaldrama som sänds på tv varje dag: CSI, Criminal Minds, Bones och så vidare. 

Vad jag framför allt uppskattar med serien är karaktärerna och dess utveckling. Hur serien lyckas hålla mig med en osäkerhet om vem som är god och vem som är ond. Ena stunden är jag säker på en karaktärs hållning, för att sedan tvivla om jag analyserat rätt. Särskilt uppskattar jag relationen mellan den närmast autistiska paragrafryttaren och oerhört skickliga kriminalaren Saga Norén och hennes kollega som är lite mer som vem som helst, Martin Rohde.

I avsnitt sju utspelar sig denna scen som fångar den geniala enkelheten i dialogen:

Saga: Jag ska äta. Vill du ha?
Martin: Ja tack.
Saga: Ok, då lagar jag något.

Martin sitter vid bordet och äter sin pan pizza medan Saga värmer sin egen i micron.

Martin: Kallar du det här lagad mat?
Saga: Va, var det inte varm?

efterlysning: hobby

Jag har ingen hobby längre, men jag önskar verkligen att ha en. Har vuxna människor hobbys? Eller är de fullt upptagna av att arbeta, dricka vin och hänga på Facebook i desperata försök att hålla ihop någon form av socialt nätverk? Jag vill gärna inte tro att jag är ensam om att ha tappat bort mina hobbys.

Isabelle Ståhl har skrivit om Ersättaren i sin blogg. Jag tänker att längtan efter en ersättare som kan hoppa in och sköta ens sociala liv är symptomatiskt för storstadsmänniskan i en senmodern tid. Själv har jag många gånger tänkt på kloning, men en variant där ens medvetande finns i alla ens kloner. På så vis får man del av de erfarenheter och upplevelser som klonen gör. Men också en funktion som möjliggör att stänga av medvetandesignalerna från klonen ibland, när den gör saker som är jobbiga men som inte känns nödvändiga att uppleva. En säkerhetsfunktion. Längtan efter en klon, eller en ersättare tyder på en enträgen känsla av att ständigt lida av tidsbrist. I hopp om en lösning på problemet läste jag för länge sedan Allison Pearsons roman 28 timmar på ett dygn, som nu har kommit ut i ny pocketutgåva. Boken gav få lösningar och målade istället upp en bild av att det är såhär det är - det är så här det kommer att vara för resten av ens liv.

Motsatsen, att flytta ut i ett hus i skogen och dra sig undan samhället, känns tyvärr inte särskilt lockande i längden. Dessutom behöver man en bil om man ska bo långt från resten av samhället, och jag har ännu inte lyckats ta mig för att övningsköra tillräckligt mycket för att bli betrodd med ett körkort.

Jag tror istället att en lösning på problemet med tid är att prioritera, och att framför allt välja saker som känns lustfyllda och ger mer energi och passion på livet än vad det kostar. Men jag vet inte hur en sådan hobby skulle kunna se ut. Gärna får det vara en billig hobby också eftersom min studentekonomi inte tillåter särskilt många excesser. 

Akvarellmåleri och hobbyfotografering ägnar jag mig åt stundvis, men oftast när jag känner att jag absolut måste. Oftast när jag har känner ett desperat behov av att jag måste ta en paus från krav och vardagsstress. När jag målar har jag tid till eftertanke. Men eftertanken kan ibland kosta mer än den smakar då den tenderar att falla över i ältande. Så jag söker nu efter en hobby som är billig, inte tar så mycket fysisk plats eller kräver väldigt mycket tid - men som ger mig en stund av avkoppling och full koncentration på nuet.

Det är Kristdemokraternas dag i dag. I alla fall får jag det intrycket när jag tittar på nyheterna. I Svenska Dagbladet har några som kallar sig Kristdemokraternas Familjepolitiska Grupp skrivit på Brännpunkt. ”Maxtaxan bör ses över” heter det i debattartikeln med titeln Det ska löna sig att hämta tidigt. Detta betyder så klart att Kristdemokraterna vill att maxtaxan bör höjas – så att föräldrar som med en elektronisk dosa checkar ut sina barn tidigare kan få en lägre avgift. Detta går enligt debattörerna inte att ordna i nuläget, eftersom maxtaxan enligt dem är alldeles för låg.

SVT Nyheter plockar upp de elektroniska dosorna i sin nyhetssändning, och fokuserar endast på de föräldrar som ’sparar pengar’ genom att checka ut sina barn tidigare.

ABC Nyheterna (111412 7:40, 0:36 in i klippet) berättar att det inte finns tillräckligt många dagisplatser. En pappa till ett barn, 17 månader, berättar: ”Det handlar ju om att lägga ett pussel, ett familjepussel”. Och speakern fortsätter: ”När föräldradagarna är slut återstår bara två alternativ: ett föräldranätverk eller vårdnadsbidrag på tretusen kronor i månaden.” 

Grattis säger jag till Kristdemokraterna, som nu på morgonen fick ett otroligt gehör för sina hjärtefrågor: livspusslet och vårdnadsbidraget. Kan det vara en slump att speakern på ABC Nyheterna listar de daghemsalternativ som Kristdemokraternas Familjepolitiska Grupp listar som alternativ i sin debattartikel?

Åh, jag blir så trött på kvällstidningsjournalistik. Eller skrämsel- och sensationsjournalistik oavsett. På grund av dessa otroligt tröttsamma förenklingar och saker som tas ur sammanhang.

På Aftonbladet idag kan man läsa rubriken: Medicinerna som svenskar dör av - Medicin bakom 93 dödsfall förra året. Waran, Pandemrix och Atarax några av dem. Hela listan! För att få läsa hela artikeln måste man dock vara plus-medlem. Listan kommer från Läkemedelsverket, varför informationen borde vara tillgänglig annorstädes. En googling på "läkemedelsverkets lista över dödliga biverkningar" leder mig till en blogg som verkar ha publicerat plus-artikeln i sin helhet. Där kan man läsa att Waran orsakat 34 dödsfall, Pandemrix sex st och Atarax ett. Aftonbladets rubriksättning får en dock att tro att de tre nämnda preparaten ligger i topplistan för dödsfall. Sedan är ju informationen i sig helt värdelös om man inte jämför den med antal personer som använder dessa preparat, hur många doser som tas under ett år ex, samt kännedom om de omständigheter som finns kring dödsfallen. Just denna lista kan man inte läsa mer noga statistik eftersom Aftonbladet inte refererar särskilt noga. Dessutom finns inte den nämnda rapporten tillgänglig för allmänheten via Läkemedelsverket, den senaste årsrapporten om biverkningar  är från 2009.

Ok, det här att journalistiska rubriker ofta inte är representativa är ju inga nyheter. Men jag blir så fruktansvärt trött. Var kan man läsa nyheter och samhällsinformation som är någorlunda nyanserad och analytisk? Det borde finnas någon form av mellanting mellan dags- och kvällstidningsjournalistik och vetenskapliga journals med minst 50 vetenskapliga referenser.

Kom för ett tag sedan hem från jobbet. Sitter och försöker varva ner för att kunna gå och lägga mig. Det är så svårt att sova med tusen tankar och intryck i huvudet.

Träffade en gammal bekant i dag som snart ska bli förälder. Det kändes lite underligt när jag först fick höra det, för han är så ung och ganska impulsiv, lever i nuet. Men det verkar gå bra. Och han verkar glad och stolt över att bli förälder. Det tror jag är det viktigaste, att man vill ha det barn som man väntar och genom det tar ansvar och är beredd att genomföra det som krävs för att barnet ska ha det bra. Sedan har han en stor och varm familj som kan ställa upp som stöd. Nu är jag mer övertygad om att det kommer gå alldeles utmärkt. Och jag blir så glad för hans skull när jag ser hur stolt han är när han talar om sin blivande familj, sin sambo och sitt kommande barn. Han frågade mig när jag skulle skaffa barn, och jag sa halvt på skämt, halvt allvarligt att jag kommer bli en typisk storstadsmorsa som får sitt första barn vid trettiotvå och mitt i karriären. Just nu känns det som att tusen andra saker prioriteras, till exempel studier.

Tänker mycket på min uppsats som jag ska skriva i vår. Tänker mycket också på datainsamlingen. Det kommer nog bli både spännande och omskakande. Funderar på om jag kan göra något bra av materialet och paketera det prydligt och strukturerat i uppsatsform. Jag har en tendens att sväva iväg när jag skriver, lämna lösa trådar åt alla håll och kanter. Att skriva uppsats kommer att bli en utmaning, men en intressant sådan.

Sambon (inte jag, jag fattar inte riktigt hundar och vill således inte ta det ansvaret) är hundvakt. Katterna verkar tycka att det är helt ok. Nu ligger de och sover på var sin plats i vardagsrummet medan hunden ligger i hallen. Troligtvis ligger hon precis utanför dörren till toaletten så att jag måste väcka henne när jag ska göra min kvällstoalett.

Det börjar arta sig. Men det tar sin lilla tid.