måndag 27 juni 2011

Det börjar arta sig. Men det tar sin lilla tid.

torsdag 23 juni 2011



Sitter och skuggar en bild i datorn. Det växlar mellan att vara sjukt tråkigt och att vara meditativt. Men jag får skylla mig själv som vill att det ska se så handgjort ut som möjligt.

fredag 17 juni 2011

I dag skulle egentligen ägnas åt sambohäng. Men sambon har fullt upp i garaget och jag tog ett extrapass på jobbet. Nu är jag helt slut och känner inte för att umgås. Sambon var helt okej med att ses senare i kväll istället.



Har i stället köpt hudvårdsprodukter för över femhundrakronor vilket är cirka hur mycket som helst för en sommarjobbande student. Men jag är trött på att se ut som sjutton år. Jag är trött på acneutbrott och skitjobbiga porer. Så jag gick till Kicks. Har tidigare kikat på Formula 10.0.6 (snygga förpackningar), men blev rekommenderad att testa svenska ekologiska märket Estelle & Thild. Köpte deras cleansing gel (150 ml, 175kr, toner (150ml, 175kr) och face cream (50ml, 225kr). Fick tester på deras olja också. Tydligen ska produkterna lugna huden så att den inte är så arg hela tiden.

Att handla smink och hudvård för mig är skräckblandad förtjusning. Det är läskigt för det är tjejigt och jag känner mig fulare när jag förhåller mig till kvinnliga skönhetsideal. Samtidigt är det också en kittlande känsla, ett hopp om att mirakel ska ske. Att jag äntligen ska hitta de produkter som passar mig. Och så kostar det så mycket. Jag hoppas hoppas hoppas verkligen att produkterna är bra, annars kan jag ju lika gärna köpa något random som luktar gott på H&M.

En annan blogg som skriver om hudvård och problemhy är ochjagba.se. Dessutom är hon rolig.

tisdag 14 juni 2011



Runt huset där vi bodde i Jambiani, Zanzibar löper en mur krönt med krossade flaskor.
När det blev strömavbrott påverkades mest vi (lyset släcktes så klart men också klarade inte pumpen av att pumpa vatten upp till toaletten på övervåningen), eftersom de som bodde i byn sällan eller aldrig hade el indraget i sina hus.

Denna förbannelse att ständigt, eller åtminstone ofta, bry sig om sina medmänniskor och sin omvärld. Förbannelsen ligger inte i att bry sig, utan att jag kan känna mig så ensam och maktlös i den känslan. Vad kan jag göra ensam? Hur kan jag göra någonting åt det utan att offra för mycket av min höga levnadsstandard? Hur mycket offer är moraliskt nödvändigt om man tänker utifrån lägstanivå? Är det mitt eller företagens ansvar att producera varor på ett miljöneutralt sätt? Kan produktion ske miljöneutralt över huvud taget? Om man ser till länder utanför väst; Behöver man som individ(uell skattebetalare) skänka pengar, eller räcker det statliga biståndet? Är allt bistånd bra? 

Jag har sommarlov. Lyssnat på Sveriges Radios samhällsrepotageprogram Tendens om turism (Rör inte min semester, vecka 13 2011). Köpte Jennie Dielemans' Välkommen till Paradiset - Repotage om turistindustrin (2008, Månpocket). Läste läste läste. Och tänkte. Tänkte på hur jävla ignoranta många människor är som reser utomlands, fast de egentligen reser utomlands - de flyger flygplan till en varm och solig plats men förväntar sig att det ska vara på samma sätt där som här. De kräver svensk kultur fast i etnofierad syntes (västerländska tolkningar av exotiska kulturer), svensk mat (hamburgare, pizza, köttbullar), svensk dryck (kaffe, importerad öl), svensk standard. De vill uppleva den lokala kulturen, dock så konserverad att den blir fabricerad. Så äkta att den blir falsk. Om man nu kan tala om äkta kultur. Finns det en äkta äkthet bakom den fabricerade äktheten? Alltifrån äkta är i alla fall Union of the HilltribesChiang Rai, Thailand. En plats där flertalet människor med olika etniska bakgrunder lever "traditionellt" på ett område helt uppbyggt för att ta emot turister. Ett människozoo, ett museum med levande människor.

Jag känner mig överväldigad. Så mycket i världen som är crazy crazy och så lite jag som ensam individ kan göra. Hur mycket orkar man göra? Hur mycket orkar man offra utan att se direkta resultat? Om jag till exempel från och med nu bara köper ekologiska kläder och bara dessutom handlar kläder när det är nödvändigt (alltså inte, åh jag ska gå ut i morgon jag vill ha något nytt på mig-shoppande på h&m) - var kan jag se resultatet? Det är lite som att be till Gud, hur ska man om det var slumpen eller Gud som gjorde så att bönen gav resultat? Eller är det liksom lite för drygt att bara göra goda ting om man själv kan ta del av det goda resultatet.

Men om man nu reser, då finns det saker man kan göra. Jennie Dilemans säger till Sydsvenskan (Den rasande resereportern, 080822):


– Ytterst är det såklart de globala klasskillnaderna som är problemet. Men man kan se individens handlingar som ett komplement till de verkliga politiska förändringar som krävs. Åk inte all inclusive, bo på ett lokalt ägt hotell, ät på lokalt ägda restauranger, pruta inte, ge dricks, ställ krav på resebolag och hotell att de som arbetar där har rimliga arbetsvillkor. Stöd lokala organisationer som arbetar med turismens konsekvenser. Innan du åker till exempelvis Thailand, gå in på Amnestys hemsida och tanka ner den senaste rapporten om Thailands brott mot de mänskliga rättigheterna. Ställ resebolaget till svars för att de bokar in sina resenärer på ett hotell i Khao Lak som är byggt av burmesiska slavarbetare.

Plus, res för att uppleva resmålet. Inte för att få känna sig som någon kolonialherre som förväntar sig att bli uppassad bara för att västerlandets pengar är mer värda än andras.